en kritisk "absurditet" ur romanen "Ångrosen" av

Lennart

Ett starrgrått töcken skymde Gud.
Jag tröttnade på att spana upp mot den förseglade rymden.
Nattens vålnader blåste het luft på mitt nakna bröst. Men mot min rygg var deras händer iskalla.
Ensamhetens trubbiga kniv - att hugga skära snitta en väg genom den befolkade dimman, den vita djungeln.

Mor dammade förebrående min bibel och la den framför mig.
- Du kunde åtminstone läsa ibland.
- Har du läst allt i den?
- Jag har läst bibeln många gånger.
- Inte hoppat över någonting?
- Nej. Varför frågar du det?
- Har du läst Hesekiel 23 också?
- Hesekiel 23...få se nu. Det är klart att jag har, men jag kan inte minnas. Jag måste se efter vad det handlar om...
Hon blåste av bibelpärmarna ännu en gång och torkade blädderfingrarna mot förklädet, innan hon letade sig fram genom de tunga gammaltestamentliga böckerna.
Fick upp det. Läste tyst några rader, slog igen bibeln nästan med en smäll, satte den i bokhyllan och vände sig om med ett fnysande. Ett ögonblick liknade hon en folkilsken ko - bara ett så kort ögonblick att liknelsen hann befästas i mig. Jag skämdes ögonblickligen, eftersom jag provocerat fram uttrycket i hennes ögon.
Blek gick hon till sina köksgärningar.
Bibelryggen stod svartare än någonsin, inklämd mellan profana kamrater...

Moses stentavlor.
Och mina antitavlor som upphävde. På baksidorna stod förnyelsen nedskriven. Bland annat sekterismen mot sin undergång...
Jag lade samman dessa tavlor som två hårda smörgåsar. Pressade samman dem så att all orättfärdighet trängde ut genom stenporerna som härsket smör.
Sedan kastade jag stenarna i klippan, så att de gick i småbitar - som sprängsten. Och åskan slog ner i guldkalvens huvud och de ogudaktiga flydde.
Jag blev ensam kvar. Tog till mig guldkalven som ett vandringspris för tredje och sista gången.
Mina heta händer smälte ner allt guld, och det rann in i blodet genom såren i mina händer.
Hädanefter skulle jag lysa om natten.

...såg rök stiga upp ur marken.
Rökomfluten.
Gud stod en bit ifrån mig - utan skor - och måste ha hört mitt rop inifrån röken. Men han såg mest ut som en rädd och oföretagsam människa.
En buske växte upp omkring mig och började brinna. Törnen stack och elden sved. Det luktade rostade kastanjer.
Jag ropade och befallde Gud att kalla på brandkåren.
Då såg han på mig och höjde ena armen och pekade mot mig med ett pekfinger långt som en stav. Och av rädsla syntes inte längre något. Glöden i hans ögon brände bort allt i en enda betvingande blick och jag blev fri och kände inte utav några brännsår.
På marken låg en hög spruckna kastanjenötter. Jag kände hunger och satte mig att äta.
Då fanns bara leendet kvar av mannen som var Gud.

...när natten kolliderade med det röda ljuset vid bergstopparna, försvann vålnaderna in i sina grottor och tog skuggorna med sig.
Verkligheten övertog struptaget.

Hjärtlöst som i tredje gradens tortyr droppade dagarna rytmiskt på mitt huvud. I varannan fanns en buktig visshet som jag ändå inte förstod. Resten var dagarnas vanliga beståndsdelar - med lukt av gammal svett. Skjortorna randiga under armhålorna av all frätande, rinnande ångest.
Breven från Hermods korrespondensinstitut låg i tysta buntar med kunskaper, som jag undvek.
Över alltihopa lyste ingen sol.
Det ena du vill - det andra du skall. Satt förlamad i kompromissens droppstol. I ögonens pupillrum stod hukande frågetecken och trängdes. Det såg jag i den kalla spegeln - den blanka trumman som en dialogcylinder runt mig och stolen.
En av dessa drömnätter - osanningsmörker med flimrande filmer - var jag i ett rum som jag accepterade som mitt.
Svalförråd: avdelning "Konfliktsamlingar."
Hittade en remsa riven ur ett bibelblad. Jag läste:
"Sannerligen, sannerligen säger jag eder, den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut."
Jag hoppade omedelbart ner i en säck och bad Gud knyta om mig.
- Vart har du tänkt dig? hörde jag hans röst.
- Till Ditt rike,Herre, svarade jag sanningsenligt.
Länge väntade jag på ett under.

Åter kom dagen. I töcken och ovisshet.
Jag stoppade några hermodsbrev i munnen och tuggade tankspritt. Bladbitarna fastnade mellan tänderna. Jag idisslade tills trycksvärtan rann som svart snus i mungiporna.

Behovet av en grundlig undersökning tvingade mig till provinsialläkaren. Han konstaterade att urinen var fri från äggvita och att tröttheten måste vara psykisk. Jag frågade efter sömnmedicin som inte gav mardrömmar.
- En frisk yngling sover bäst utan sömnmedel. I värsta fall, pröva med tummen!
- Jaså.
- Lev sunt och vitaminrikt och komplicera det inte för er!
- Jaså.
- Drömmar är ofrånkomliga och nödvändiga.
- Jaså.
- Varför säger ni bara jaså?
- Jag håller nämligen på att bli tokig, svarade jag.
- Nu sa ni inte jaså, sa han.
- Hurra då är jag frisk, sa jag.
- Gå då hem och sov gott!
- Jaså.

Hermods hade tålamod, men inte jag. Jag gick till arbetsförmedlingen.
Mina meriter var varken många eller imponerande, men jag blev föreslagen att söka till folkskoleseminarium. Bra, tänkte jag. Bra Gud, att du påminner mig. Det skrev jag ju i en uppsats i tredje klass att jag skulle bli. Lärare.
Min gamla realskolerektor gav mig ett smickrande förord.
Före inträdesproven den 3 juni skulle jag smittkoppsvaccineras. Far, som var homeopatfrälst, hade satt sig emot det när jag var liten. Han trodde att risken för men var väldigt stor. Nu kunde han ingenting göra, för jag tänkte inte ens tala om för honom att jag skulle vaccineras. Det var ju en lika nödvändig åtgärd i sammanhanget som att intyga sitt medlemsskap i statskyrkan.
Helvetet brakade löst.
Jag blev mycket sjuk och hade så hög feber att jag yrade och stundtals var alldeles borta från verkligheten.
En eftermiddag. Jag låg ensam i huset.
Plötsligt fick jag ett våldsamt tryck över bröstkorgen. Kände ångest och ropade rakt ut i rummet. Jag var så rädd för döden att jag ville dö(!).
Mor berättade långt senare hur hon kommit hem och sett mig på knä i köket med en kniv i högsta hugg, färdig att ränna den i mig. Det måste ha sett ut som ett harakiriförsök.
Staden kom emot mig. Leende i vårgrönska.
Godkända prov.
I fyra år skulle jag (som ett torrt ler) formas till en kunskapens kruka. (vilket jag sannerligen blev!)
Solen lyste ofta.
Men det fanns ett mörker inom mig som inte solen rådde på. Och vätskorna hade samma kemiska sammansättning.
Jag såg verkligheten full av svarta kråkbölder...

...några av Guds präktiga planschänglar trampade luft ovanför mitt huvud och höll mig fast med sina stora sugande blå ögon. Deras vingeslag svalkade, men mina ögon tårades av det vita dunet.
Jag satt krökt under himlens tryck. Som ett rostigt tunnband satt en gloria nertryckt mot mina skuldror. Som ett ok.
Kunde inte vifta bort min livvakt...

...och andens fåglar tvångsmatade mig med långa bibelspråksmaskar och släppte kritvita steriliserade droppar i en cirkel omkring mig. Då förstod jag att jag måste ta av skorna.

...och mors och fars böner kom till mig i korrektur och värmde långsamt upp mig, så att mina fötter började gå med mig till kyrkan.
Jag läste varje dag en tid framåt ur "Ett ord på vägen" och det var som järntabletter. När jag mättats av ord fick jag förstoppning. Men livets vatten laxerade. Pris ske...!

Ty störst av allt är kärleken...
...men kanske inte den inbillade. Och förhatligt allt brunstigt kött med sin ruttna hödoft.
Allt medan bibelorden växte till saftiga frukter - sådana som jag tidigare matat människor med i de vita tälten...

Mitt i det religiösa konstljuset kom en kvinna. Vi smög oss till en tvättstuga om kvällarna.
Bland zinkbaljor, såppaket och spretande borstar utövade vi helsvensk petting. Mellan kyssarna pratade våra munnar andliga upplevelser. Några andra ord kom aldrig till användning. När vi upptäckt att vi inte lyssnade på varandra slutade vi också att se.
Så känselälskade vi, medan själen teg som en nedfrusen skvallerkäring.
Efteråt:
Likt konung David en gång (pretentiös jämförelse!) bad jag förtvivlade böner i ångest och tårar. Jag gjorde psalmer om den förlåtande guden och trodde himlen skulle förlägga dem...
Förlåten gick jag åter och syndade - ty det var det behag jag kände starkast. Jag tänkte människotankar och var ung och varm i blodet.
Jag maskerade mina bibelutkast med en fläckig militärduk. Evangelist på krigsstigen...
Som en dåligt efterhållen trädgård växte mitt inre igen. Ångestens kvickrotssystem bredde ut sig katastrofalt. Det var bara rabatterna närmast halsen jag ansade, så att jag undgick omedelbar kvävning.
De frälsningsblommor som slog ut såg fräscha och vackra ut.
I ett naket ögonblick förstod jag att min kamp skulle fortsätta fram till dödsbädden - om jag skulle få någon. Jag frågade Gud, men han svarade att allting är förborgat och meddelas först vid framkomsten. Framkomst till vad? frågade jag, men fick inget svar.
Länge teg Gud som en trollsten i Lappland.

Index