vatten
i månskensnatten
blir upphetsat och strömt
under dess yta är gömt
de lugna vrakens
såpiga former
och ruttna glömska
på ytan är det mönstergilla krusningar
därunder monstruösa perspektiv
och underliga susningar
mot öronens trumpeter
och ljuden är ett konstigt eko
i spelet av ljusningar
i mörkblått djuphavsliv
med pulsande maneter
känner sugningen från månen
när jag sitter i min eka
där skvalpet kastar upp sina stänk
i mitt kyliga ansikte
jag börjar väl ro då
kanske kan jag nå
om kraften finns
en strand till sist
det tror jag visst
jag glömmer och jag minns
att kajen som jag lämnat
för länge sen har söndervittrat
mitt liv är inte bittrat
aldrig var det ämnat
eller menat
att sånt kan leda hem till sist
jag ror i min takt
ett årtag då
ett år i taget då
ett år är bakom
nyss
jag lyss
på de som ligger framför
jag håller vakt
jag håller vaktandeolivdikt14: Som en fågel
