bortom sommaren prosa
Tankarna virvlade som löv, jag förlorade kontrollen över dem. Orden bubblade mot ytan som luftkulor från en dykare...
...och det är bäst du aktar dig för mina utbrott. Jag slår sönder speglar, kastar stenar i blankvatten, skrapar i blänkande krom och målar all inredning halvmatt. För inget får glänsa i min tillvaro.
Samlade gråt i en blåsa bakom bröstbenet. Hjärtat trängdes åt sidan, lungorna klistrades ihop...och över alltihopa skrattade majsolen med moln i mungiporna...och jag bar min börda, medan församlingshundarna spårade mina tåravtryck efter regelbundna bönemöten i kyrkan.
Det var i maj 1950.
På de röda fanornas dag avgick ärkebiskop Erling Eidem med ålderns rätt. Korna på en försöksgård i England paraderade förbi en orgelspelare på en äng, på väg till mjölkning. Musiken skulle stimulera. Orgelmannen spelade så att det rök träflisor från pedalerna. En inspirerad kossa stannade upp, vände baken till och lyfte på den rödbruna svansen. Med ett råmande frigav hon en tjock, gul stråle piss över tangentbordet, den svartvita manualen. Musikanten kastade armarna i vädret och ramlade baklänges, med ena foten fastklämd mellan ett par pedaler, så att ett mörkt orgelbölande gick ut över trakten...
Det nya svenska reaplanet Flygande tunnan rusade över oss i de dagarna och drog motorernas rytande en kilometer bakom sig i ett osynligt snöre. Genomslagskraften var mera påtaglig än Guds ord...
Ibland har Gud redan gått förbi, när hans röst ekar inom mig. Bilden av honom grenslar redan horisontbommen. Men det kan lika gärna vara moln.
Som studerande fick jag anstånd med första militärtjänstgöringen. Det var snällt, för än så länge var det bara mig själv jag studerade, envetet från samma håll. Jag fylldes av självförakt efter en tids sjukligt tittande.
Mina tåredroppar var legitima. Anden torkade upp dem.
Och pastorn märkte ingenting. Han och församlingen prisade fortfarande min sång och lade huvudet på sned...varefter de småsprang till kyrkkaffet hos Jansson och ventilerade sin olust, som de alltid bar på vid sidan om den officiella glädjen. Varvat med kommentarer om Guds godhet staplade man upp för varandra bjälklager efter bjälklager, så att alla små grand försvann i skrubbarna.
Och Gud måste vara god; ingen synbar olycka har ju drabbat de elefanthudade hyenorna. Fastän de går omkring och visar upp sina döda masker, luktande i sin obadade fromhet.
Första läsårsbetyget på seminariet.
Som tröst kom sommarlovet. Tåget gick åttaochtio. Innan dess badade jag av mig stadens kladdiga stämplar, kastade cigarettpaketet och borstade tänderna med halva innehållet i tandkrämstuben. Med barnpuder under armarna och i skrevet och tvättad med Barnängens tvål luktade jag baby. Mor skulle dra in doften i näsan och brista i tårat glädjeskratt och hennes famn skulle breda ut sig som en sommarglänta.
Mitt långa steg in i den.
Far skulle stå bredvid och andas stötvis genom näsan, rädd för att öppna munnen och klappra med lösgommen. Men, också han med fuktiga ögon, skulle fråga om det var mycket folk på tåget.
- Ja, skulle jag säga.
Då skulle han bli tyst och gå in i kammaren och läsa i sina homeopatböcker. Vid matbordet skulle han återigen fråga om det var mycket folk på tåget, och jag skulle igen svara ja.
Och sedan vid maten skulle far äta endast med gaffeln, och när han tuggade skulle löständerna skallra och gnissla. Ulla skulle bli enerverad och fräsa till åt honom.
Och mor skulle tysta ner Ulla.
- Seså! skulle hon säga.
Och far skulle få sitt lingonmos efteråt. Och mjölken och det hårda brödet, som han skulle bryta i bitar och lägga i tallriken. Så skulle han veva runt med skeden tills brödet var uppblött.
Jag visste att det skulle bli så.
Tåget dunkade fram genom kurvorna på väg mot Kil. Jag försökte hålla fast bitar av det förbirusande landskapet och blev trött över ögonen. Gick upp och drack av SJ:s unkna vatten. Händerna klibbade och luktade tågresa. Tankarna snodde och kröp och samlades i svalget så att andedräkten blev skämd.
På väg hem. Skalet tvättat och rent.
- Nästa Kil.
Och konduktören klippte mig i handen. SJ tillhandahåller beredvilligt verktyg för stigmatisering, men det har sitt pris.
Jag såg på handen och blodet och kände smärtan och undrade om den var förgäves.
Jag lade den oklippta biljetten över såret och genast slätades huden ut och jag var hel.
Mitt ansikte i tågfönstret log mot mig, men jag kände inte igen det. Leendet var som ett leende brukar vara, men resten var en förvriden gummimask.
När jag vände mig ut mot kupén såg jag att medresenärernas läppstreck var nerdragna med snören runt hakorna.
Jag var inte ensam i min olycka. Jag gav mig själv en kram och sög en stund på tummen, som smakade mjölk.
Om några dagar skulle Koreakriget braka löst.
Då skulle jag sitta i en solstol och läsa Cello. Mina bekymmer skulle hänga till tork på en klädlina. Läskedrycksflaskan i gruset bredvid. Doft av färska bullar från köksfönstret. På himlen vita tussar att badda pannan med.
Korea!
Vad skulle det angå mig?! Om ytterligare en månad skulle man förresten hitta olja i Skandinavien...
Bussen stannade utanför missionshuset. Gruset knastrade under mina skosulor.
På trappan stod mor och strök händerna mot sitt vita förkläde. Far stod två steg bakom.
Jag rullade in i modersfamnen, borrade, blev kysst på halsen och smekt över ryggen. Solen lyste rakt uppifrån och skuggan hade tagit semester. Fåglarna sjöng i skogen bakom missionshuset, blommorna doftade och Gud hade nästan hunnit ifatt mig.
Då lösgjorde jag mig, tog far i handen och förekom honom med att berätta att det inte alls var trångt på tåget. Nej, inte i bussen heller. Ja, resan hade gått bra.
- Skönt att vara hemma. Var är Ulla och Anna?
- Ulla har inte semester än, hon kommer till helgen. Anna är nere vid sjön och badar.
Mor tog ett steg bakåt, lade huvudet på sned, log brett och sa som till ett mycket litet barn:
- Välkommen hem, min lilla ponke.
- Ja, välkommen, sa far.
- Tack!
Nu var förnyelsen inte långt borta. Guds hand närmade sig mitt huvud, och inne i gudstjänstlokalen stod två björkar.
I predikstolen lyste det broderade guldkorset.
Varje morgon läste far högt ur bibeln eller Dagens lösen. Och vi bad. Morgon, middag, kväll. Och ibland kröp vi på knä även däremellan.
- Bed högt, Anders! Det var så längesedan jag hörde dig bedja.
Det var mors allra varmaste röst. Hon klappade ömt, men också uppfordrande, mina knäppta händer.
Jag ville säga: Jag kan inte. Men visst kunde jag. Mor och far stödde mig med suckar och vitnande hårt knäppta händer. Jag kände mig inlyft i den bönering där alla talar samma språk, förstår varandra. Anden flyttade in i mig, in i mitt stökiga rum. Tungan förlöstes och sa de rätta orden. Alla stinkande "råttor" lämnade sina gömmor och kröp ut genom mina utförsgångar, lämnade rum för Guds städpatrull. Jag tyckte ett ögonblick att jag såg Jesus framför mig, och han höll fram båda sina händer och jag såg såren och blev en omvänd Tomas.
- Så glad jag är, sa mor och torkade ögonen med förklädessnibben.
- Min käre pojke, sa far och menade det samma som mor.
Hans stämma darrade. Han gav mig några tafatta dunkar i ryggen.
Jag började tänka bortom sommaren. Kände redan samvetskval för de cigaretter jag med största sannolikhet skulle röka, svordomarna som skulle gå över mina läppar...
Jag blundade och såg för mig mors ögon zoomas närmare, och de växte till stora blanka trollkulor. Till slut hade jag näsan intill dem och kände en stickande ammoniakdoft.
Jag hade läppjat på Guds vatten. Känt smaken. Men inte vågat dricka mig otörstig...