dagensord 8 Index Dagens ord 1 Dagens ord 2 Dagens ord 3 Dagens ord 4 Dagens ord 5 Dagens ord 6 Dagens ord 7
Dagens ord
31 mars 2008
Bön
Låt mig alltid vara medveten om den helige andes vita ljus som
omger mig, och låt kristus medvetande vägleda mig.
Jag kommer att ge av mig själv, utan att förvänta mig någonting
tillbaka
Jag ber att ditt ljus skall omsluta denna värld och ge frid och
harmoni till alla människor
Jag ber att din kärlek under det här året, och alla år som kommer
innan vi återförenas med dig skall tränga in i alla hjärtan, sinnen
och själar
Hjälp mig att varje dag följa min skrivna plan så jag kan skapa min
egen fulländning, och därigenom sprida glans över ditt heliga
namn.
För Guds kärleks skull, för oss själva och hela mänskligheten
Amen……
Per-Erik Nilsson Skövde
30 mars 2008
Kallelse
"Det som med kristet språkbruk
avses med kallelse är en medveten koncentration i vägvalet; just detta är den
uppgift som Gud har vikt för mig och gett mig resurser till. Dessa människor är
just nu mina viktigaste och närmaste angelägenheter. Att följa sin kallelse är
att prioritera och på det sättet finna en väg ut ur splittringen."
ur "Befrielsen" -
stora boken om kristen tro
29 mars 2008
Jag står vid
din dörr
Efter dig törstar min själ, efter
dig, du levande Gud. Öppna för mig portarna som för till ditt himmelska hus.
Saliga dag, som ingen afton ändar, då fröjden icke avbrytes av någon smärta, och
då det eviga lovet begynner. Du själv är alla trognas lön. Herre, jag söker ditt
ansikte. Jag står vid din dörr. Till dig är allt mitt begär. Min suckan känner
du. Tag mig, o gode herde, på dina armar och bär mig hem till dig.
Augustinus
28 mars 2008
Han gav oss fri vilja
Gud är vår Skapare. Vårt upphov.
Han skapade oss som "en avbild" av sig själv - vilket måste betyda: med ande av
gud och med "det bästa vinet kvar" - det liv som himmelsk evighet innebär.
Han gav oss fri vilja. Den brukar vi med hans ande vilande över oss och med ett
uns av den anden i oss, just den delen att förvalta - gudomligt rätt eller fel,
mänskligt själviskt eller givmilt vinnande för Guds rike.
Det onda finns. Inte minst hos människan, sedan hon valt att följa egoismens,
ha-begärets och den tillfälliga vinstens väg, kanske utan att väja för förnuft
och andras vilja och känslor. Framförallt sedan hon valt att inte räkna med Gud
i sitt liv. Då är det fritt fram för skuggornas väl maskerade ondska att smyga
sig på.
Susning.nu säger i sin första mening om teodicéproblemet:
Teodicéproblemet kan enkelt beskrivas som följer: Hur kan Gud vara god och
allsmäktig, när det finns så mycket ondska i världen?
Ske Guds vilja!
Varje gång den sker blir det gudomligt rätt. Det gäller i stort och i smått. Det
gäller för folk och för individer, för dig och mig. Så fortsätt bedja: "ske Din
vilja såsom i himmelen, så ock på jorden - ty riket är Ditt och makten och
härligheten i evighet. Amen!"
Är det då inte bra att kunna bestämma över sig själv i sitt liv? Jo, och det är
det Gud vill. Hans ande vill - och det kan kännas olika starkt (i samvete,
andehjärtat, i tankarna, i magkänslan) - att vår vilja förenar sig med Hans. Om
det inte är så är synd det begrepp som enligt Bibeln gäller. Synd är allt det
som skiljer mig från Gud. Ju längre från Gud, desto mera oförlåten synd. Om jag
lämnar mitt liv åt Jesus och ber om mina synders förlåtelse så är Han nåderik
och barmhärtig och förlåter mig all synd. Den förlåtelsen kan ha lång verkan, om
jag avstår synden. Men återkommer den behövs förlåtelse på nytt. Och Gud ger oss
den. Inte om det är en rutinmässigt rabblad bön om förlåtelse, helt utan känsla
och mening. Ber jag, är det ett samtal mellan mig och Gud - det kan du ha mitt i
arbetssysslorna, mitt i bilkörningen, mitt i middagen - och då är det vare sig
rabbel eller känslofritt; det är först och främst en vilja att vara Guds barn
och som barn vill man göra som far säger - det är bara så.
Lennart
27 mars 2008
Han är
uppstånden
"Kristen tro proklamerar att Gud
har lyft av skulden och besegrat döden. Jesus kämpade i vånda inför sin död. Men
han flydde inte, utan gav sitt liv. Denne Jesus har Gud gett liv på nytt. Den
som har fått gåvan att tro så får hjälp att leva mitt i verkligheten, nära
livet. Detta är själva nerven i den kristna tron: Gud är herre över döden."
ur "Befrielsen" -
stora boken om kristen tro.
26 mars 2008
Indikationer på
liv
Färgstark himmel i gryning
och aftonstund. På dagen blå som ett cirkustält eller grå som ett slitet
paraply. Våra liv innehåller och omges av ungefär samma molekyler, konsistenser,
dofter, material. Människorna omkring oss ser "likadana" ut men är det mest
skiftande från arvsmassor genkronor och anlagsscheman - det bör få oss att tänka
på hur unik var och en av oss är. Allt vi jämför och berättar har samma språk,
en viss del skratt fniss och gråt, men är likafullt vars och ens upplevelser
från då genom nuets öppnade mun. Orden är helt enkelt inte likadant klingande,
inte är meningarna lika pauserade och fraserade, inte sjunger två röster lika
och inte kan en skåning och en same umgås alltför jämlikt i gester och tal.
Det som förundrar, förvånar och ger känslan av både närvaro och frånvaro är just
de sammanhang man försöker bli bekant med hur en viss person tänker och menar.
Inte alltid reagerar man, eftersom det finns en likare i språket, men då och då
tänker man: Oj då, tänker han/hon så... och gör han/hon så... Efter olika mått
av samvaro bildas de grupper eller par som sedan räknas till ens vänner och som
man också stöttas av.
Vi behöver stöttas. Om vi bara visste hur bra det är ordnat presumtivt för var
och en av oss från den stund Gud sätter en jesusande som vår skyddsängel och
hjälpare, skulle tryggheten öka med åtskilliga procent och ensamhetskänslan vara
en ovanlig företeelse i ens mentala liv, där balansen spelar så stor roll.
Mångfalden, olikheterna och de många färgstarka utstrålningarna, karisma och
innovationer både fysiskt och psykiskt är faktorer som för oss alla måste
påverka. Gör de inte det, är det en mycket empatiskt lagd läkare som bör finnas
för oss.
Lennart
25 mars 2008
Segerns kulle
Det som verkar överskugga allt under fastan och påsken i kyrkans förkunnelse är koncentrationen till Jesu lidande under den s k långfredagen. Man har faktisk mindre satsning och ambition på det som är viktigast av allt: att Jesus uppstod igen från de döda på påskdagens morgon. Visst är det många detaljer som skymmer sikten för både hur det gick till och vad man gjort med kroppen som ju faktiskt fanns där, hur stenen kunde vara bortvältrad och hur det kunde komma sig att vakterna slagits av skräck och försvunnit från sina bevakningsuppdrag. Men vad det handlar om, både fysiskt och andligt är egentligen enligt mig själv och mina tankar o känslor inte svårt att förstå.
Jesus hade sina lärjungar och andra utanför kretsen som både trodde på och älskade honom såsom varande Messias Guds son. De hade ordnat en hemlig gravplats för Jesus och tog inte till våld för att få ut kroppen från gravrummet utan Guds härliga assistans iform av bländande ljus, styrka åt de som skulle välta undan stenen och ett program som alla följde vad beträffade förflyttning av Jesu kropp. (Läs om Josef från Arimatea). Detta vad gäller just kroppen, den fysiskt döda kroppen (eller kliniskt... om man ska vara noga). Men Jesu ande var nu i Gud och Han liksom Gud själv förut kunde uppträda i materialiserad form, som en människa ses av en människa. Exemplen radar upp sig. Magdalenas möte med örtagårdsmästaren och hennes starka förnimmelse - innan han försvann ur hennes åsyn - att det var Jesus, som till henne sagt att Han är icke här, Han är uppstånden. Så har vi Emmausvandringen med främlingen som vid aftonens brödsbrytelse visade igenkända gester av Jesus och som försvann ur deras åsyn innan de riktigt helt fattat. Därefter Jesus som med sin synliga kropp har kommit in genom den låsta dörren i synagogan och visat sig för lärjungarna i pingst. Då när Tomas, den tvivlande, t o m kunde övertygas genom att Jesus gav honom en känsla av fysisk beröring när han ville se och känna såren efter korsfästelsen och svärdssticket. Senare kommer också den uppenbarelse Saulus från Tarsus får i Damaskus, då han bländad av ljus och i ett oförklarligt tillstånd hör rösten ovanifrån som säger. "Saul Saul varför förföljer Du mig?!" Sen hans blindhet, som nog inte var fysisk utan psykisk och gjorde honom blockerad - han hade ju varit den flitigaste förföljaren av Jesus o hans lärjungar och de kristna. Sen efter den tid Gud bestämt kom alltså den utvalde från Raka gatan till honom och bad och lade handen på honom och då "gick ljuset upp för honom", det föll likasom fjäll från hans ögon och han såg vem, vad och varför.
Nog uppstod Jesus i det andliga riket som den som skulle överta Guds roll hos oss, personifiera Gud och vara oss människor närmre genom att veta hur livet på jorden är och praktiskt och känslomässigt upplevt det, med allt vad det betyder av sorg, elände, smärta, glädje och lycka.
Så kom då Hans himmelsfärd, vilken de utvalda av Gud anställts att se inuti sina ögon som en direkt lyftning av kroppen på skyarna. Det är så Gud kan göra - ge oss bilder - och ibland är inte alla de närvarande alls medgivna denna bild och blir då motsägelsetalande.
Det som skedde på platsen som kallades Golgata var en Seger för Himmelen och en möjlighet för alla människor, i alla religioner, i alla konfessioner, i alla raser, i alla åldrar och i alla olika genetiska anställningar att nå frälsning och därmed ett liv i himmelsk salighet efter döden. "Du död, var är Din udd?" Döden saknar udd. Det finns bara två slut: evigt ovetande eller evigt liv hos Gud!. Det var det Jesus ordnade för oss på Guds uppdrag. Han vred nycklarna ur Dödens hand och lät den processen bli en låg tröskel in i himmelriket, eller en passage in i ovetandet, som före en födsel. Vi själva som människor bestämmer. Inte Gud, men Han vill att vi alla ska komma till Honom och ger alla lika förutsättningar att nå dit.
Lennart
24 mars 2008
Tilliten som grund
"Alla människor lever i någon sorts tro. Utan en grundläggande tillit går vi under. De yttre, fysiska villkoren för vårt uppehälle tvingar fram den tilliten. När vi andas, äter och dricker förutsätter vi att luften är något så när ren, att mat och dryck inte är dödligt förgiftade.
När vi vaknar på morgonen, tar dagens vanliga rutiner ganska snart ifatt oss. Vi går upp ur sängen, tvättar och klär oss, äter frukost. Kanske har vi barn eller gamla att ta hand om. För det mesta gör vi allt detta utan att först fråga om det är lönt. En grundläggande tillit finns. Utan tron på att livet är värt att leva skulle människan gå under."
ur "Befrielsen - stora boken om kristen tro
23 mars 2008
Den öppnade graven
På första veckodagen om morgonen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från magdala till graven och fick se stenen vara borttagen från graven. Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: "De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom." Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till graven. Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Och när han lutade sig ditin, såg han linnebindlarna ligga dfär; dock gick han icke in. Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i graven och fick då se huru bindlarna lågo där, och huru duken som hade varit höljd över han huvud icke låg tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt ställe, hopvecklad. Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit till graven; och han såg och trodde. De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda. Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
Joh. 20:1-10
22 mars 2008
Jag gör som jag vill
Jag gör som jag vill, så får de andra göra som de vill. Om de vill samma sak som jag, så vill de göra det Jesus vill - för det vill jag. Den som mött Jesus och fått nåden att bli förlåten och tagen vid handen och ledd genom resten av livet på jorden kan inte vare sig begära mera eller bättre; kan heller inte ha en egen vilja som går emot Gud. Den Gud älskar tar Han till sig helt, om vi älskar Honom tillbaka och lägger vår vilja i Hans.
Det är inget oklart koncept. Det är en gång för alla färdigskrivet i våra livsböcker: Om vi bekänner våra synder och tar emot Honom som vår frälsare, så överger han oss aldrig. Han för oss till "vattnens ro" och "fridens ängar" och ger oss ett evigt liv i salig härlighet efter jordelivets alla prövningar och begränsade stunder av lycka.
Jag uttrycker mig litet schablonartat, men med avsikt - det handlar denna gång inte om att vara optimist eller pessimist, deprimerad eller fungerande aktiv och glad, inte heller om liv eller död. Faktiskt inte - utan det handlar om liv liv liv. Liv nu och liv sedan och inte vilket liv som helst - nej, ett liv helt igenom i andlig frihet och gudomlig omsorg, utan rädslor eller bitterhet, utan hat eller ondska. Döden är då ingen motpol, ingen stoppmur, ingen het ugn. Döden är den osynliga tröskeln mellan detta och nästa liv - och hör till livet. Ingenting är ju för oss säkrare än att vi dör en gång, det är kroppens adjö till jordens fåfänglighet, det är andens vinkning inför ett nytt liv i Guds himmel, nära Jesus, ljuset som aldrig slocknar, livet som aldrig vissnar, musiken som aldrig tystnar. Så är det om jag tror, bekänner mig till Jesus och lever i hans vilja - och därför kan säga: Jag gör som jag vill.
Vi fick fri vilja i begynnelsen. Det är den det gäller - om vi ska få vara vakna och saliga hos Gud eller sova i all evighet. Vi kan säga Godnatt, jord! Men sen hoppas vi på ett Godmorgon mitt barn! Du är i himmelen.
Jag skriver inte mer nu, för då gråter jag. Jag märker att det är känslosam text idag och ville väl det då. Jag gör som jag vill. Gud är med mig när jag gråter, när jag skrattar, när jag lider, när jag sjunger, när jag beder. Han är med mig alla dagar intill tidens ände. Sen är mitt jag i gudsanden. Bärgad. Salig. Det är ju så jag vill att det ska vara för dig också. Det var därför jag "såg på dig" och rörde vid dig, berörde dig...
Lennart
20 mars 2008
Du överger mig
inte
Gud, till dig ropar jag. I mig är
det mörkt, men hos dig är ljuset. Jag är ensam, men du överger mig inte. Jag är
modstulen och försagd, men hos dig är hjälpen. Jag är orolig, men hos dig är
vilan. Jag blir bitter och otålig, men hos dig är tålamodet. Jag förstår inte
dina vägar, men du vet vägen för mig. Åt din närhet överlämnar jag mig, Gud,
mitt ljus, min hjälp, min vila, min trygghet, mitt tålamod.
D. Bonhoeffer
19 mars 2008
Befriaren
"Jesus vann seger över döden.
Därför har vi ett hopp som sträcker sig bortom vår egen död. Hans seger täcker
också alla de nederlag vi lider på vägen dit. All kristen glädje kommer från
tron på det undret.
Jesu uppståndelse från de döda är inte en privatsak mellan honom och dem som
tror på honom. Den angår alla människor. Den skapar en ny grund för allt
mänskligt liv. Den förändrar hela världen."
ur "Befrielsen" -
stora boken om kristen tro
18 mars 2008
Kantstött
glädje
Har man bespetsat sig på
att nå ett visst mål, att få eller köpa en viss sak, att bli emottagen på ett
visst sätt - eller kort sagt: är man inställd på att bli glad, tillfredsställd
och nöjd - blir man ledsen, besviken och kanske "knäckt" om det inte går som det
var tänkt.
Jag har en färsk upplevelse av detta. Det är frågan om materiella ting, som min
själ åtrått - jag vill inte avslöja vad - och som mycket riktigt blev mitt och
till en början fungerade bra. Glädjen kom och den steg för varje ny sak som
lyckades med hjälp av den inköpta varan. Tredje dagens morgon är allting fel.
Saken ifråga fungerar inte, känner inte igen sig själv när den startas - lämnar
ut ett frågetecken om vem den är. Det finns s k räddningsinstrument,
återställningsverktyg; de sätts på plats, men felet som uppstått gör att de inte
kan uträtta något.
Där står jag med min visserligen tvättade hals, men svetten rinner och
ledsenheten och upprördheten skapar ångest-stress. Ingen finns att fråga. Inget
finns att göra. Garantierna "lär" finnas, men verkar svåråtkomliga. Det enda som
sitter säkert är min förlust.
Vart tog glädjen vägen? Den tålde inte att bli kantstött.Vad sköra vi är - jag
är det i varje fall. Jag har ju så mycket att glädja mig åt, och nu några timmar
senare, före kl 5 på morgonen börjar jag lägga detta misslyckande bakom mig och
samla ihop alla plus i min tillvaro. Det finns värre saker än att mista en
materiell sak, som var en kär, men inte motsvarade förhoppningarna.
Det finns för just mig så stora saker att vara glad för och en så härlig kärlek
att leva i och famnas av. Det finns en gudomlig ledning, som är det viktigaste
och nödvändigaste för mig och mitt liv. Det finns också ett förhållande mellan
mig och Jesus, som utesluter behovet av världsliga ha-upplevelser och
-begär.
Omsätter jag nu denna svåra men lärorika upplevelse (av sviktande teknik och
svårighet för en oteknisk människa att förstå problemlösningarna) i vad man som
människa i sina sinnen och sin själ åtrår och längtar efter att ha, få och
samtidigt förstå och kanske behärska, så känner jag att detta är samma sak som
dagliga tillkortakommanden i andlig mening.
Att tillhöra Jesus och vara hans barn är att verkligen kunna lita på sin far och
tryggt ta emot, undervisning, bannor och beröm, utan att sådant inträffar att
man plötsligt inte känner igen sin far eller att Han inte känner igen mig. Hos
Gud/Jesus samlas allt om oss var och en. Det är precis den summa det blir (med
avräkningar för omedveten synd och aningslösa handlingar i oförstånd) - det
slutliga och gällande i domen en dag inför Honom(förlåtelser, förståelse), som
är avgörande för om vårt liv
i anden efter döden blir en salig evighet med och hos Gud eller om det blir
återgång till det tysta dödsriket; himmel eller helvete.
Det borde ge anledning till en glädje redan här att känna att man blivit frälst
av nåd och tas omhand av Gud fram till dagen på andra sidan dödströskeln.
För då är det över och då börjar det. Livet på jorden tar slut, väntan på
uppståndelsen börjar, dagen inför Guds tron kommer och ingen har med sig
mänskliga nerver eller känslor, ingen gråter eller skrattar, men "fåren" går
till salighetens härlighet och "getterna" får det så som de själva bestämde på
jorden, en fortsättning utan Gud.
Ska jag känna glädje över det? Nej, inte över att så många går förlorade, men
ännu så länge
en stillsam glädje och trygghet över att jag blivit förlåten av Gud och får ny
förlåtelse
om jag faller i synd igen, men bekänner och ber om förlåtelse. I svenska kyrkan
läses
syndabekännelsen varje söndag i princip. Räcker det? Fråga Jesus om det, tala
med Herren om det. Gud, räcker det om jag bekänner min synd varje söndag, kanske
läser en sådan text innantill och unisont? Räcker det, Gud? Frågan är inte
akademisk, inte ens på sin plats - den är nästan av det näsvisa slaget. Nog tål
Gud det,men vad Han menade med "Bekänn din synd inför Gud...så blir din själ
frälst" var att det skulle vara en omvändelse, så att man vände sitt hjärta till
Gud och lämnade sådant, som skilde oss från ett bra förhållande med Honom. "Gå...och
synda icke härefter..."
"Din tro har hjälpt dig. Tag din säng och gå..." Detta kallas NÅD. Det är den
orsak till glädje som ersätter den giriga ha-glädje man kan ha, den "vill-ha-mer-attityd"
som egentligen är bristen på andligt välbefinnande, bristen på den från Gud
kommande kärleken och glädjen. Att bekänna sin synd är varken en rit, en
procedur, en vana eller en tradition - det är en personlig ödmjukhet inför min
egen Jesus, han som bara vill mig väl och älskar mig mera än någon människa kan
älska mig. Jag har både den kärleken och den underbara sambokärleken här och nu
att vara tacksam, glad och lycklig över.
Hur har Du det? Är din glädje kantstött? Guds kärlek har inga kanter, ingen
vasshet - den är som balsam och ger omedelbar och permanent inre glädje.
Hejda inte ditt hjärta från att ropa på Gud!
Lennart
17 mars 2008
Den goda jorden
Herre Gud, himmelske Fader, giv mig
din Helige Ande, så att jag rätt förstår, tar emot och bevarar ditt heliga ord.
Låt mitt hjärta bli den goda jorden, i vilken din gudomliga säd utsås, växer och
bär frukt till evigt liv.
ur
Mårten Helsings bönbok
16 mars 2008
Bön som kan bli
min
Ibland känns bönen torr
och tom. Orden ur hjärtats djup räcker inte till, och de egna formuleringarna
blir fattiga och slitna. Det blir omöjligt att ge uttryck åt allt som kräver
sitt samtal med Gud, och bönen känns stum och utan liv.
Då är det en tröst att vi kan instämma i böner från andra, som vid olika
tillfällen i livet fann orden som nu fattas oss. I psalmboken finns en liten
bönbok, som kan vara till hjälp vid många tillfällen i livet. De formulerade
bönerna kan hjälpa oss att be - mitt i den egna öknen. Det blir kanske nog att
under en längre tid stava på en enda bön med få ord. En bön av hopp och
bekännelse till Jesus, "trons upphovsman och fullkomnare".
ur
"Befrielsen" - stora boken om kristen tro
15 mars 2008
Får jag tala om...
...att det är dig Gud har kär. Han
älskar oss alla , ingen undantagen.
Så börjar det. Var och en av oss hamnar i ideliga val i livet, för kropp, själ
och ande viktiga val som gäller tanke, tal och handling. Det är då vi antingen
är där just intill Jesu omfamnande beskyddarvärme, får ingivelser och känslor av
det - som för oss rätt - eller skruvar oss ur hans armar och blir mer och mer
upptagna av oss själva, de lockelser och den påstådda frihet, som erbjuds oss
från annat håll. Jag menar: när kärleken från Gud distanseras av oss, mer eller
mindre medvetet, blir det så småningom så att bilden av Gud som kärleken blir
mer och mer enbart en "bonad på väggen", en läst bibelrad eller sångtext - något
man förutsätter hur man än lever sitt liv. Och länge kan du leva så i Guds
kärlek, utan att vara särskilt medveten om det. Det går inte hur länge som
helst. Guds/Jesu kärlek måste besvaras med viljans överlämnande och en tro på
och kärlek till Jesus, som är det samma som en "aktivering" av förhållandet, som
att vilja famna tillbaka den som så länge haft en i sin famn.
Blir det långt mellan Gud och mig, mellan Jesus och mig, beror det på mig själv,
inte på Jesus. Hans kärlek är densamma. Om jag inte räknar med den utan bara
räknar mig själv som en i familjen och på jobbet, en som man ska förstå som
självgående och klok, men avskalad såna "fånigheter" som att tro på Gud, bedja,
bekänna sin synd och tala om frälsning och väckelse - helt enkelt en människa
som står på egna ben och ytligt sett verkar ha det stabilt och bra; aldrig ens
behövt tänka något om den andliga trygghetens betydelse, inte levt medveten om
Guds kärlek, inte visat själslig/andlig sensibilitet inför Guds vidröranden - om
så är, är det som för de flesta på jorden. Tyvärr. Det är så Gud kan bli
avlägsen för oss. Han har aldrig avlägsnat sig. Men du kan nog litet grand av
orden i E. Liedgrens text till Svensk psalm 532: "Mästare, alla söka dig,
uppenbart eller förteget. Gamla som tryggt gå trampad stig, unga, som dröja på
steget. Känd eller okänd väg vi gå tidigt och sent till dig ändå, trötta på allt
vårt eget." Ljuvligt vore om man sökte Gud innan man blev "trött på sitt eget".
Vi behöver söka Honom, vi behöver ha en längtan, vi behöver bekänna oss till
andligheten i oss och andra, gå innanför den skiljande cirkellinjen och se och
förnimma hur ljuset ökar och hur Guds ord söker sig in i oss på ett mer och mer
igenkänt och naturligt sätt. Hur ljuset börjar ge oss en annan och ny "dräkt".
Ju närmre Jesus vi kommer desto mera lyser det av oss. Om vi vänder oss till
Honom återspeglar vi hans ljus, hans ord och hans kärlek. Då får evangeliet inte
bara en rad i gästboken hos oss; det får hela hjärtats rum och vi vill vara i
hans vilja, vill berätta för andra, vill förkunna evangelium - detta glada
budskap om frälsning.
Alltså:
Får jag tala om att det är dig han har kär...
Jag travesterar visserligen en gammal schlagertext, men - varför inte - det är
ju alla kärlekars kärlek, den som Gud har att ge. Förlåtelse, nåd och kärlek. Av
de tre begreppen tron, hoppet och kärleken är kärleken störst. Läs vad Paulus
skriver om den gudomliga kärleken i 1:a Korintierbrevet 13:
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek,
dessa tre och störst av dem är kärleken.
Lennart
14 mars 2008
Min skuld
"Skuld är andra sidan av ansvar. Vi
skapades till människor som Gud har förtroende för - därför kan vi avkrävas
ansvar, och därför kan vi stå i skuld. Just därför att vi är Guds betrodda
medarbetare på jorden, just därför att vi har fått förmåga att göra egna
bedömningar om ont och gott, just därför betyder det så mycket, när vi handlar
fel, när vi smiter eller blundar för konsekvenserna av våra handlingar."
ur "Befrielsen" -
stora boken om kristen tro
13 mars 2008
Mörkret blir ljust
Sol ute sol inne, sol i hjärta, sol
i sinne - travesterar jag. Och solen finns alltid för oss som lever, även om man
letar efter den ibland. Men en livskompass kan behövas. Det är väldigt vad
kompassnålen i den darrar och "slår" ibland.
Har vi dåligt fäste i verkligheten, i tillvaron av olika orsaker, sluter sig
obarmhärtigt molnen samman framför solen, mörknar och blöder i kanterna och sen
kommer den långa natten. Då kan man antingen (och äntligen) slappna av och sova
med nattens kappa över sig eller vara vaken, sitta spänd och lyssna på varje
ljud, märka och förnimma varje oväntad rörelse - på spänn mot den makt som gör
natten negativ för sinnet.
En del människor, som nattjobbar, har inga problem med vare sig mörker, otid
eller sömnlöshet. Undrar vilka vi har mest av: de som inte kan sova bra på
nätterna och de som verkligen sover rutinmässigt rätt, andas som urverk,
kvalificerat tyst och trygglugnt.
Det är alltså depressionens mörker som är svårast att stå ut med. Att man
behöver medicinstöd för att få litet sömn och för att lugna nervsystemet är
inget att anklaga sig själv för eller nedvärdera. Depression är mörker, men även
"den mörkaste natt skall ljusna". ("Långt bortom rymden vida" med text av
Augusta Lönborg 1895).
Det finns inget mörker, ingen natt, som inte ljus syns i, om det är än aldrig så
små "punkter". Däremot har ljuset sådan karaktär, liksom den absoluta
livsglädjen och lyckan, att mörka inslag blir omedelbart belysta och tillhör
landskapet eller inredningen. Har man ljuset, har man också det som behövs för
att få förklaringens öppenhet och ljus över de intrångsförsök som "mörker" från
olika håll försöker göra. Nu är vi inga datorer och kan inte köpa
antivirustjänst eller hålla karantän för dessa intrångsmaskar av mörker, inte
heller någon s k brandvägg.
Vad har vi då? Vi har en andlig kraft att få från Gud, en kraft som den levande
Jesus Kristus kan förse oss med och ge läkedom till både kropp och själ.
Helandet är från Guds sida att jämföra med Hans skapande - Han kan göra det i
ett nu och han kan göra det på sikt och nästan omärkligt; likafullt ett under.
Att Gud griper in i alla de hjärtan som ropar efter Honom är sant, att han gör
precis det vi ber om är inte säkert. Gud råder över himmel och jord och över
alla människor som lagt sin vilja i Hans vilja.
Begär man då att den som är så djupt bedrövad och nere i depression, ska
aktivera sig själv på olika sätt och även ta initiativet till bön? Nej, man
begär inte det. Gud är uppsökande. Men Han känner Ditt och mitt hjärta och vet
om dörren är öppen eller stängd. De människor som stängt och låst dörren för
Jesus, menat det som en medveten och avsiktlig åtgärd, får inga knackningar på
den dörren - men Jesus finns där i närheten, i mörker, skuggor och ljus. Du har
att inbjuda Honom. Det sköter Din tanke och Din känsla om, det är ingen
ansträngning som kräver fysiska rörelser, knästående eller ens knäppta händer.
Man kan bedja mitt i ett arbete där man är upptagen med båda händerna - man kan
ha ett hjärtats samtal med Gud, ute på de fria ängarna, på det rullande havet,
instängd nere i gruvan, under bilkörning och närhelst hjärtats kompassnål
svänger mot himlen. Om Du vill tacka, be om hjälp för egen del eller bedja för
andra.
Mörkret har ingen furste över sig, det är i sig själv en furste - en som bara
kan regera när solen är helt väck från den delen av tillvaron - den sol som ska
leda oss genom all livsterräng.
Vi som beder för oss själva får inte glömma bedja för andra. Tänk på din nästa,
vem det än är. När du gläds med andra, och tackar Gud, bed också för dem som
inte känner glädje. Bed till Gud att de måtte få ljuset in i sin själ och känna
hur mörkret haft sin tid och drar sig tillbaka. Snart är det vår. Vår i alla
sinnen - och ljusets sommar går vi till mötes, tillsammans.
Lennart
12 mars 2008
Jag vill lova
Herren
Jag vill lova Herren alltid; hans
pris skall ständigt vara i min mun. Herrens ängel slår sitt läger omkring dem
som frukta honom, och han befriar dem. Smaken och sen att Herren är god; säll är
den man som tager sin tillflykt till honom.
ur
Psaltaren 34 (Sv Ps 448:1-3)
11 mars 2008
Guds plan
"Det unika med Bibeln är det
märkliga svaret på frågorna. Det svaret har en brännpunkt, det faktum att Gud
blev människa. Omkring den enastående punkten i världens historia kretsar allt
annat. I ljuset från detta tolkas hela tillvaron, från skapelsens gryning på
Bibelns första sidor till tidens slut och evighetens nya dimensioner i slutet av
Uppenbarelseboken. Vi blir medvetna om vår del i livets stora mönster och vår
plats i Guds plan, en plan som inte blir mindre, utan tvärtom,bara växer, när
den mänskliga kunskapens horisonter vidgas. "
ur "Befrielsen" -
stora boken om kristen tro.
10 mars 2008
Jag tror på under
Jo, det är verkligen sant att jag tror på under.
Jag är av den uppfattningen, att underverk allt som oftast sker i det fördolda.
Därför kan vi sällan peka på det och säga: Å, titta vilket under! Men det finns
verkligt synliga och påtagliga under också, liksom det i vår Bibel står tydliga
berättelser om dem. Vi har den lame mannen som sänktes ned på sin bår genom en
öppning i taket och till vilken Jesus säger: Din tro har hjälpt dig! Tag din
säng och gå! Vi har den blinde som fick sin syn när Jesus blötte saliv på sina
fingrar och la dem över hans ögon. Vi har spetälska som botats, döva som fått
hörseln, t o m den redan i en krypta begravde Lasarus, som tillropades komma ut
och sedan var frisk igen. Det är bara några av de kända exemplen. Ur vår tid och
även den dag som idag är gör Jesus liknande under och helbrägdagör och helar
människor. Jesus är inte död. Han lever och är den verksamma gudsanden som är
med oss här på jorden, där himmelen är fördold för oss, men anas, sjunges om och
längtas till.
Men det är så mycket inne i vår kropp och själ som sker och som inte är vare sig
förväntat eller särskilt troligt i sitt skeende. Då menar jag positiva och
härliga saker. Healing eller helbrägdagörelse förekommer, det vet jag, t o m
offentligt på särskilda möten i Jesu namn. Men jag tror att det sker ännu mera
sådant omärkligt.
Om Jesus vill göra en människa frisk och hon inte ens vet om att hon har
sjukdomen ifråga, gör Jesus det i sitt heliga beslut med sin ande, utan att
annonsera eller efteråt påpeka det på ett bevisligt sätt.
Varför? Vore det inte för Gud och hans folk en framgångsfunktion, om allt sådant
blev känt?
Gud väljer själv det som är bäst vid varje särskilt tillfälle, för varje
människa Han griper in hos. Ett svar kan vara, att Han inte vill sprida
avundsjuka och tankar om orättvisa bland människorna omkring den som helats. Det
är ett skydd för de som helats. Vi vet att Han flera gånger, innan Han blev
gripen och avrättad, gjorde dessa under och efteråt tillsade den helade och de
runt omkring att inte berätta detta för någon. Det är klart att han visste att
det skulle komma att bli spritt. Ryktet skulle gå, men själva orden han säger
betyder då för mig: jag vill göra detta många gånger innan jag måste dö, därför
säger jag till dem att hålla tyst.
Det går aldrig att avslöja Guds planer med oss eller hans handlingar med och i
oss, men genom bön och förbön har Jesus i sin nåd och kärlek gjort mycket just i
linje med vad vi bett om, dock alltid så att det blir som Han tycker är bäst.
Gud har sin plan med alla de sina. Ingen går helt fri från lidande i någon fas
av sitt liv, tror jag, men alla som ger sina liv åt Honom får av hans läkedom,
beskydd och kärlek. Alla får inte inte uppleva under, eftersom Jesus vill att
var och en av oss bär sitt kors. Är det då sjukdom som är korset, så ger Han oss
styrka att bära det. Men visst är det synliga och verkliga under vi först o
främst menar, att vi vill se och uppleva sådana, glädjas åt och sprida kunskap
om och längtan efter dem.
Det största undret har skett på Golgata kulle, som blev Segerns kulle: Jesus dog
för oss alla, för våra synders skull och som ett offer, där Gud kunde försona
oss med sig själv. Därmed har vi Hans förlåtelse, Hans nåd och välsignelse, när
vi överlämnar oss själva och våra liv till Honom.
Det är just det undret som för var och en av oss ligger helt öppet att gå in i:
att ta emot den frälsning Han erbjuder oss. Det innebär ofta en förvandling som
är fullt märkbar hos oss bland våra medmänniskor, en grupp som inte känner igen
oss sen tidigare och som inte längre vill kännas vid sin bekantskap, och en
betydligt större grupp som tar emot oss med öppna armar och visar glädje och
andlig kärlek.
Övriga under, där Jesus genom människors böner och förböner, handpåläggningar
och kraftöverföring ger läkedom och fullständigt helande är mycket vanligare än
vi tror och är mycket rätt att bedja om, tro på och längta efter. Det ökar
farten i väckelsevinden, det gör de förut ohörsamma plötsligt lyssnande och
uppmärksamma; "Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid, löser ur
vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid. Himmelriket är nära. "
Lennart
9 mars 2008
Bön för Guds
hus
O Gud, gör dörren till detta hus
vid nog att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap, trång nog att
utestänga all avund, högfärd och trätlystnad. Gör dess tröskel så slät, att den
inte blir en stötesten för barn eller vilsna fötter, men så hög och stark, att
den tvingar frestarens makt tillbaka. Gud, låt dörren till detta hus bli en port
till ditt eviga rike.
ur Uncommon
Prayers
8 mars 2008
Allting är möjligt
"För den som älskar Gud
samverkar allt till det bästa!"
Detta är ett bibelcitat (Paulus). Samtidigt en fras, som min mor o far ofta
använde, när de skulle trösta varandra eller oss barn i eländiga situationer.
Gud var med oss, vem kunde då vara emot oss. Just då kunde man tycka att man
hade hela världen emot sig, att ingenting gick ens väg, att alla vägar "bar till
Rom" hjälpte ju inte heller, när man inte var på väg dit... jaja, det var ett
uttryck som i essentialitet innebar ungefär det samma som när värmlänningen
säger litet bredslarvigt : "dä årner sä!"
Visst ordnar det sig, men det krävs att man följer själva framkomlighetens väg,
nog så smal och krokig ibland. Det kan kräva mera än man själv orkar och det är
där Gud behövs. (Han behövs alltid, så förstå mig rätt!). I krökarna ser man
ibland solen gnistra i lövverk eller snödrivor, men man måste ju ta även nästa
kurva, den som antingen ger plötsligt mörker eller bländar så man får hålla
handen för ögonen. Ett jämnt och stilla ljus, sakta växande som på en vårdags
himmel, vill vi ha, inte effekter som liknar de artificiella bländverken och
sensationerna under en popkonsert eller festivalyra. "Den väg som till himla
bär" är vars och ens väg genom snårighetens dungar och över lättgådda ängar,
över stilla båtglada vatten och torra ravindjup. Genom ångest och glädje, lycka
och sorg, ensam eller på gruppresa, isolerad eller fri, undanknuffad eller
omgiven, omtyckt eller avskydd - resan går vidare. "The show must go on" är ett
annat uttryck för att man skulle lida illa av att "göra sak" av sina motgångar
och stoppklossar och istället måste låtsas som om det regnar litet smått. Men
det är artisternas och skådespelarnas forum som måste hållas "enligt manus" - vi
andra får - och behöver - låta oss förändras och berikas av erfarenheter, även
om vi blir "fläckiga" på kuppen. Vara den man är, vara som man är när man är
utsatt, vara som man är när man är lycklig - alltid vara den man är, igenkänd
och lättkramad /Gör dig inte stel, när du helst av allt vill bli kramad,
ompysslad, vill bli sedd och respekterad!/.
Guds hand syns inte, men finns. Du kan känna dig som om du syns men inte finns,
som en som står bredvid och som du inte själv tycker synd om, men heller inte
förstår. Självinsikt är halva vägen till självförståelse. Den biten ser du bäst
när du är helt frisk och då har du ibland övermått av egen styrka och glömmer
källan till all kraft och påfyllning. Plötsligt är det som att snubbla och
kärlet med livsvatten välter och hälften hinner rinna bort innan du reser det
igen. Själen/andens hemvist måste få påfyllning i dessa lägen i livet, annars
mår också kroppen illa. Smärtor från kropp till psyke är vanliga, men
konverteras från vanlig smärta till depression, ångest och svartsyn. Smärtor
till kroppen från själen kommer ofta när själen inte bråkar, dvs det sker länge
tyst och tolkas som enbart fysiska åkommor eller sjukdomssymtom. Men det kallas
numera, sedan det redan hänt för att man "går in i väggen" och måste
sjukskrivas, vila och rehabiliteras. Det är också det en svår period, eftersom
det oftast innebär att kopplas till det sociala hjälpnätet och det är en kurs
där, ett obetalt arbete på prov där, ett test som tar 14 dgr, en avvaktan på
utredning som tar veckor eller månader, byte av den personliga
kontaktpersonalen, eftersom kemin inte stämt, kuratoriska "recept" att pröva,
mediciner att stå ut med biverkningarna av och framför allt, en egenstress som
istället för motsatsen bara ökar. Till slut tappar man t o m intresse för sig
själv och sina närmaste. Enkla vanliga rutinsaker, som att ta en dusch, borsta
tänderna, bädda sängarna osv känns oöverstigligt svåra. Här borde efter alla
fagra löften i valtider de politiska beslutsfattarna kunna komma någon vart så
det blir ordning på samhällets viktigaste ärende: att ta hand om sig själv och
andra, att ställa upp med det man lovar ( t ex husläkare - hur blev det med
det?! Ingenting, bara prat!) När ska man slutgiltigt se på nervsjuka människor
lika naturligt och empatiskt som man ser på och behandlar de kroppssjuka?
Det är hög teknologi och stora framgångar farmaceutiskt när det gäller mediciner
- men på vissa områden har man mindre intresse för forskning och mindre resurser
ekonomiskt.
Egentligen tror jag på ett samhälle med mera utbud av förebyggande art eller
mera premedicinering för att inte drabbas. Men allra mest tror jag på kärlek,
vänlighet, naturlighet och spontant tillskyndande när en vän, en granne, en
närstående behöver mera än en praktisk "handla hem det här åt mig"-hjälp.
Ensamheten är ofta störst i massan.
Gud känner dig. Han är din vän, läkare och Frälsare. I Hans kärlek ligger din
framtid. Du får från stund till stund det Han bestämt för dig. Han tappar inte
bort dig. Han låter dig inte förgås av smärta eller förvirring - du vilar i din
ande hos honom i varje sekund av ditt liv, när du sagt Ja till Honom, för vilken
allting är möjligt.
Lennart
7 mars 2008
Seger över
döden
”Jesus vann seger över döden.
Därför har vi ett hopp som sträcker sig
bortom vår egen död. Hans seger täcker också alla de nederlag
vi lider på vägen dit. All kristen glädje kommer från tron på det undret.
Jesu uppståndelse från de döda är inte en privatsak mellan honom
och dem som tror på honom. Den angår alla människor. Den skapar en
ny grund för allt mänskligt liv. Den förändrar hela världen.
ur ”Befrielsen” –
stora boken om kristen tro
6 mars 2008
Övervinna
kriser
Livet är inte att leka med! Allt
går inte att ta med en "klackspark".
Har man ångest gäller två alternativ: dämpa eller kämpa.
Förr och för inte så längesen i mitt vuxna liv, har ångest betraktats
som något man helt enkelt inte får erkänna att man har, det var fult
och visade på svaghet hos vederbörande. Jag minns när min ångest
var som häftigast och kom i svåra attacker, att människor omkring mig
nästan såg mig som en spetälsk - man skulle i varje fall inte vidröra
ämnet eller fråga hur man mådde, utan möjligen få ett annat slags bemötande:
Äsch, du har inget att oroa dig för. Var som folk!
Oftast sa man alltså ingenting och det är förklarligt, eftersom man
inte gärna engagerar sig i en annans inre, själsliga problematik eller
vill aktivera den sidan hos personen. Då får man ju själv problem.
Empati är bra, för att inte säga nödvändig för en människa som lider.
Men den kan gå till överdrift och bli chosigt förekommande och smilande.
Inte bra. Då är det ett ytligt, pliktbundet tillvägagångssätt att "så gör man
och är man,
när en medmänniska är sjuk, så sa mamma och så har de alltid gjort förr...!"
Alla har vi någon gång kris i vårt liv - vad den innehåller och varför,
är olika från fall till fall, men ett är gemensamt: vi har det svårt just då.
Därför är frågan naturlig: ska detta dämpas eller ska jag utan hjälp
kämpa vidare och hålla det för mig själv. Jag minns en kollega
som en gång sa inför en behörighetsexamen: går det bra ska det firas med
champagne,
går det inte bra ska det dränkas i vodka. Är det inte ett uttryck för hur
det är i vår kultur? Alkoholen både firar man med, dränker man sorger i
och tar man dessemellan som en tröst i tristessen. Krisernas vanligaste
bekämpningsmedel är alkohol, och det säkraste sättet att skjuta
problemen framför sig och komma till en riktigt rejäl kris i sitt liv
är också drickandet. En annan väg är andra droger, som ger rus och får
tankarna att lämna det inre svåra så länge ruset varar. Så småningom
verkar multipliceringseffekten (t ex en råsup på morgonen) och vägen
smalnar av för en, tills man havererar och måste få hjälp,
just den sortens hjälp man försökt undvika för att det är så fult
och genant att ha ångest. Dämpa eller kämpa.
Att dämpa med medicinskt sakkunnig hjälp och kuratoriskt stöd
är ju ganska mycket att också bekämpa, så det är den klassiskt
och socialt "rätta" vägen. Kämpa förutsätter styrka - den har man sällan
utan vidare, den måste man få till sig och anamma på rätt sätt.
Det kan i fösta steget vara samtal med psykolog, med kurator,
med en klok och stark vän, som man kan lämna ut sina problem för,
en präst eller pastor, som utan att driva sin insats med bibelcitat och
salvelsefullt tal är där som en kyrkans utsände, att ta emot bikt
och lyssna, lyssna, lyssna. Många gånger passar inte den sortens hjälp
för den som har "neuros eller ångest", men den måste finnas
för dem som verkligen kan ta emot från det hållet. Jag gick en tid
hos S:t Lucasstiftelsens samtalsterapeut på min dåvarande hemort.
Jag upplevde den terapin som bättre än den professionella inom psykvården.
Det finns en uppsjö av lugnande mediciner och av den antidepressiva
sorten, den som först kallades felaktigt "lyckopiller" ökar produktionen
och det blir massor av kusiner till den först framställda, som kom från USA.
Det är stora svårigheter ibland att komma tillrätta med vilken medicin
som passar en person bäst. Tyvärr ligger det ofta i bra mediciner
mot depression ett OBS! man kan bli sämre, innan vändningen kommer.
Där gäller det att vara både informerad och mentalt stark mitt i sitt mörker.
Om sen utdelningen ändå uteblir och man måste byta medicin, krävs det
dessutom tålamod och insikten om att man måste gå vidare. Kämpa.
Eftersom jag själv haft ett liv fyllt av den här sortens problem och
många gånger känt mig både ensam, utfrusen och främmande för
min egen bild, så kan jag skriva i det här ämnet.
För mig har ingenting fungerat så bra, som när jag
överlämnade mig och allt mitt åt Jesus. Jag avhände mig inget
ansvar socialt för det. Just socialt-medmänskligt har jag möjligen
kunnat vara någon till hjälp. Har man erfarenhet av alla turer i
sammanhang som de här, både negativa, krokiga och positiva
kan man genom att lyssna och kommentera vara till hjälp. Jag tror på
att det ligger i linje med det bibliska "älska din nästa så som dig själv".
Lennart
5 mars 2008
Bekymmerslöshet
Allsmäktige, evige Gud, ordna och
ställ för oss så,
att vi inte fäster våra hjärtan vid de jordiska tingen,
utan lär oss njuta och bruka dem med tacksamma hjärtan.
Befria oss, käre Gud, både från lättja och från överdrivna omsorger.
Av Dig beror ju allt. Du vet fullständigt vad vi behöver.
Giv oss det. Genom Jesus Kristus. Amen.
Efter Luther
4 mars 2008
Allt kan förändras
Hur omöjligt det än verkar, hur
mörkt det än ser ut, hur trött och utmattad Du än är av att avsluta varje dag
som vore den ett misslyckande, så finns den verkliga hjälpen närmre än Du anar,
finns den förbättring Du så länge väntat på och det efterlängtade normala ljuset
alldeles intill Dig. Var? undrar Du. Här har jag provat olika mediciner, varit
hos läkare och kurator, fått många goda råd och levt nära den jag älskar och som
ger mig sin fulla kärlek; ändå är mörkret med sitt innehåll av likgiltiga
"molekyler" och tappad livskraft kvar. Viljan att leva har jag, men inte
glädjen. Omgiven av kärlek är jag, men känslorna fungerar inte som de ska - min
kropp är alltför intagen och övertagen av kemiskt negativa förändringar; hur
mycket som beror på nervsystemet respektive omständigheter socialt och fysiskt,
vet jag inte - även om det börjat med motstånd och svårigheter i kampen att få
arbete och dräglig inkomst, att få trygghet i nuet och hopp om framtiden - men
länge har allt varit emot mig... Kanhända mycket av det svåra jag har nu är
biverkningar av medicin, vilket i sin tur försvårar medicinens tilltänkta
positiva svar i mig.
Ja, så här kan det nog låta litet varstans i folkhemmet, där alla skulle ha det
så bra med egen husläkare och personlig tillsyn om så behövdes. (Men - änglar,
finns dom?)
Detta är alltså en tankeskiss, som kunde vara gällande för vem som helst. Jag
som skriver detta är lycklig, glad i att leva, men vid eftertanke litet besviken
på att vissa saker inte blev som de borde blivit. Ingen bitterhet, men aningen
dämpad av att tänka bakåt i tiden. Nuet har jag inga problem med.
Det är för Dig som har det svårt jag skriver detta. Jag har levt länge, är nära
porten ut i "Guds slutliga omhändertagande", och jag gläds verkligen över varje
ny dag jag får uppleva innan dess. Eftersom min erfarenhet av sjukdom och
lidande, fysiskt och psykiskt är stor och mångårig, har jag varit med i alla
"svängar" av depression och viss maniskhet, av sorg och glädje, tristess och
lycka. Det som bekymrar mig är varför Du ska behöva ha det så svårt. Gud har Dig
kär och Du är hans barn. Du beder och Hans svar är som fördolda. Men just i
skuggorna och mörkret är Han Dig nära och följer Dig varje steg. Läs Psaltaren
23, en psalm av David: Herren är min herde, mig skall inte fattas. Han leder mig
på rätta vägar för sitt namns skull. Han för mig till vatten, där jag finner
ro...
Jag tror Du är framme vid skiljevägen, där Du ledd av Hans hand går på den minst
breda vägen. Han gör den framkomlig för dig. Han är Dina fötters lykta och ett
ljus på din stig... Hans kärlek, större, djupare och mera heltäckande än någon
annans, omsluter dig med fasthet och mildhet, ger dina ben kraft och ditt huvud
fritt från yrsel, mörker och förvirring.
När Gud gör allt detta märker du länge ingenting, så ett med dig är Han.
Men en dag låter Han allt förändras och det blir ljust igen, en ny vår, en ny
glädje, en ny sommar, en ny blomning. Vad intet öra hört och intet öga sett kan
vara hemligheten som öppnar dörrarna och släpper in lättnadens syre, kraftens
starka säkring och glädjens ospända leenden. Jaså, Du är här, min Herre och min
Gud! Å, vad jag längtat efter Dig! Guds leende och milda blick syns inte med
dina ögon, men du känner att Han älskar Dig. Du frågar: Varför lät Du allt detta
ske? Varför skulle jag ha det så svårt? Han svarar: Mitt barn! Jag är din Far
och har den fulla kärleken till dig. I den ingår att du inte får bli vare sig
bortskämd eller uppassad. Du har egen vilja och ska leva efter den. Jag vill att
du vill det jag vill. Det är att bedja och vila i bönens starka kärnljus, det
som både lyser upp och upplyser, både visar skuggorna runt dig och din centrala
plats vid Jesu hjärta. Om Du blir hos mig är jag hos Dig intill tidens ände. Lev
och lev modigt bland mörkrets lejon. Lev utan stress och spändhet! Det kan Du om
Du lämnar allt åt mig och låter mig handla i Dig och genom Dig, så min vilja får
råda över din, och min kärlek omsluta dig och den du har kär.
Jag är här. När jag vet att Du har rätt "medicin" (kemisk, social och andlig)
fördjupar och välsignar jag den. Så kan Du minnas hur Paulus uttryckte det: Det
gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit!
Allt kan förändras! Till det bättre, är vad som gäller. Gud välsigne dig!
Lennart
3 mars 2008
Styrk oss alla
dagar
Herre, styrk, stöd och stadfäst oss
alla dagar,
detta bekymmersfyllda liv igenom, till dess
skuggorna förlängs och aftonen faller på, världens brus
domnar av, livets feber är över och vårt verk är fullgjort.
Giv oss då, o Herre, i din nåd, en trygg boning,
helig vila och frid.
Genom Jesus Kristus, vår Frälsare.
ur
Gotländsk bönbok
2 mars 2008
Älska varandra
”Ett nytt bud ger jag er: att ni
skall älska varandra.
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”
Johannesevangeliet
13:34-35
1 mars 2008
Min skuld
”Skuld är andra sidan av ansvar. Vi
skapades till människor som
Gud har förtroende för – därför kan vi avkrävas ansvar,
och därför kan vi stå i skuld. Just därför att vi är Guds betrodda
medarbetare på jorden, just därför att vi har fått förmåga att
göra egna bedömningar om ont och gott, just därför betyder det
så mycket, när vi handlar fel, när vi smiter eller
blundar för konsekvenserna av våra handlingar…
Insikten om skulden – den äkta skulden – föder sorg.
Kristen själavård i äldre tider talade om sorgen över synden,
och då menade man kanske främst den individuella skulden.
Numera, i den ekologiska katastrofens tidevarv, möter vi tanken
på världssorg.”…
”Synden tar form i den isolerade tillvaro som kommer av
ett liv i monolog, där man inte längre lyssnar efter kallelsens signaler.
Att leva i dialog med Gud innebär att ta risker.
De mötena kan bära oväntad frukt.”
ur
”Befrielsen” –stora boken om kristen tro