tillbaka till Index
31 oktober 2007
Norrskenet
Norrskenet flammar över
skummande vatten,
i möte med himmelrikets öppna port.
Aurora svävar i solvindens fläkt.
Manglar slöjor av himmelens skyar.
Tittar ner ovan molnen, över fruktbar mylla.
Solen strålar över molntäckets svalkande skugga.
Skogsfrun finkammar sitt utslagna hår,
med värmande slöja över axlarna.
Hjorten så smäcker och ugglan så vis,
njuter i kärlekens strandparadis.
Norrskenets flammor håller takten,
i Ordets klingande toner.
Britt Gustavsson
30 oktober 2007
kan du se stigen
kan du ana
vart den bär
vad finns bortom
mjukböljande
mossgrönt inbjudande
fotsmekande
vegetation
stolt vajande
ormbunksplymers
gallerverk
finns bara
upprepning
nej min älskade
vandrar du varsamt
ska du förnimma
variationen i varje
steg
blir stegen lätta
sjunger kroppen
vibrerar luften
av glädje
bortom varje
ögonblicksbild
väntar nästa
skogsdunkelglänta
eller öppnar sig
lövverksridån
mot en strålande
sommarängsvy
Ulla
29 oktober 2007
Sältans sång
Sitter innesluten i musiken, med fokus på
mystikens emotioner, som språkrör.
Tigerögat lyser och falkögat
tar sinnena, till oanade höjder.
Improviserar och lyssnar till förnimmelserna.
Följer känslovingarna till dess ursprung.
Ljusfenomen svävar likt frisbee, till Flippers toner.
Vi griper varandras händer.
Ondskan, dekorerad med tunga svärd,
ligger på kvicksand.
Plantan så vacker, knoppas och slår ut i
den vackraste blomma jag hittills sett.
Mina salta tårar och svettdroppar ger livet.
Kalla mig min Gud.
Jag kommer!
Britt Gustavsson
28 oktober 2007
skymningsremsan
skymningsremsan
kommer långsamt
utglidande från
övre ögonlocket
ögats slutare i
låst kvällsläge
jag blundar mig
till nattens ro
havet häver sitt skum
fåglarna går i spinn
mitt barn håller upp sin ena sko
snart är filmen klar
mjölkvit
slutrutan
på örngottet
processen över
Lennart
27 oktober 2007
Himmelstorpet
I himlen
står ett litet torp,
som människor
övergivit.
Därinne
växa blommor vilt,
som vinden
från Jorden rivit.
I himlen
står ett litet torp,
där gyllene fåglar
ropa.
De sitta som solljus
på en gren
och vilja vårt svårmod
bota.
Bo Setterlind
(ur "Kärlekens lov" 1983)
26 oktober 2007
Det heliga Berget
Det finns ett heligt berg, där ett ensamt litet löv,
speglar hela Guds glans.
Det lyser allena, ståtligt och rakryggat
bland grenar, där färgens frånvaro lyser stum.
Så litet, men så fagert.
Så vackert med sin starka utstrålning.
Det finns ett heligt berg, där solens strålar lutar sig
mot trädens stammar.
Skiner och blixtrar till, i sköna ljusglimtar här och där,
mellan barrträd och björklövad dunge.
Bland grenar, hoprörda i angenämt recept,
strömmar ljuskäglorna slutligen till vila
i dess heliga mull.
Det finns ett berg som är heligt. Där vilar kottarna
på mossans mjuka bädd.
Fåglarna svävar över och går ner, för att mätta sig vid
dukat bord.
Bygger bon och föder sina ungar, bland bugande
ormbunkar och ädelblock,
som ingen märkt förut.
Det finns ett heligt berg, där vinden sjunger rent och klart
och löven ljuder underbart.
Änglarna kikar fram bakom molnen och stannar till ovanför.
Nyfiket kikar de in genom himlens öppna dörr.
Månen står hel i zenit och stjärnorna samlas
i vintergatan, på vägen till det heliga berget
där saligheten dallrar
i lufthavets svallvågor.
Britt Gustavsson
25 oktober 2007
Låt oss sprida
solsken!
Låt oss sprida solsken, fastän mörkt det är,
Låt oss sprida glädje, mitt i mörka dalar.
Kasta ut gyllene strålar av kärlekens ljus.
När solen får lysa i ditt inre, och hjärtat
sjunga glatt,
Då orkar du och vill du, förmedla lite skratt.
Låt oss sprida solsken den korta tid vi har;
Glädja någon annan med himmelsk härlighet.
*Maria*
24 oktober 2007
man ser bakåt
i tiden
enbart för att
framtidens ridå
är fördragen
man försöker
men enbart
drömmar platsar
i draperiets många veck
när ska ridån dras undan
och föreställningen börja
den vi väntar på
och längtar efter
jag kan se
att framtiden är
purpurfärgad
och har många trådar
i sin väv
under tiden
fantiserar jag
och frågar min Gud
Lennart
23 oktober 2007
Eldbördan
Nyss slocknat ljus.
Rökringlet
på väg uppåt
svagt, blått, allt tunnare.
Kvar den sprödsvarta bågen -
en rygg
böjd under eldens börda.
Sten Hagliden
(ur "Kvällsordat", 1976)
22 oktober 2007
skuggorna är långa
tiden är sen på jorden
vi rider ut i natten
över bergen och djupen
ljuset klapprar
under vardagens hovar
det är kort ljus på jorden
ångande gammal är doften
av det som var fart en gång
skönast att nudda vid molnen
lyssna till sången och orden
vid andens horisonter
tiden är lång eller ingen
i himmelen
o Herre min Gud
snart är vi hemma hos Dig
lennart o ulla
21 oktober 2007
Mannen och flugan
Han trevade på sitt ansikte.
Han rörde vid bordet.
Det satt en fluga på stolskarmen.
Han blåste på flugan.
Den flög.
Han såg sitt liv,
dess torra fläkt.
Förnuftets näsduk torkar inte
känslans gråt.
Werner Aspenström
(ur Tidigt en morgon sent på jorden)
20 oktober 2007
Aftonskuggans sång
Neptunus lavendelblå fridshav flödar. Livet lösgör
sig och lägger sitt universella pussel.
Aftonskuggan sjunger i Sparvögas höstgula forum,
när Sjöjungfrun leker sin ystra kärlekslek.
Huldran håller värmen dallrande i skogsbacken
och fläktas av kvällningens svalka.
Blodet pulserar genom venerna, till och från hjärtat,
och vulkanerna slungar ut sitt fyrverkeri.
Västlandets varma vatten sjuder och ångan stiger
likt en rökpelare.
Neptunus lavendelblå fridshav flödar och det förlösta
livet ligger uppenbarat i globalt perspektiv.
Britt Gustavsson
19 oktober 2007
Dina vägar, Herre!
När jag var tyngd av min egen börda,
bad Du mig lyfta en annans.
När jag gick i mörker,
sände Du i min väg en människa,
som frågade efter ljuset.
När jag var fylld av rädsla,
gav Du mig uppgiften
att ge en annan människa trygghet.
Tack, Herre för Dina vägar!
Margaret Haikola
18 oktober 2007
De sökte sitt
De sökte sitt och endast sitt,
och allt blev storm och strid:
de sökte Ditt, allenast Ditt -
och funno frid.
De sökte sitt och endast sitt,
och deras värld i spillror föll:
de sökte Ditt, allenast Ditt -
och bryggan höll.
Sven Lidman
17 oktober 2007
Det är tid för en
lång resa
Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.
Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.
Det är tid för en lång resa
- för ett möte med HAN SOM ÄR.
Bo Setterlind
ur kyrkoårets poesi: "Den Vägen"
16 oktober 2007
Sanningssången
Jag ber till min Gud och Han
lyssnar.
Ger mig det jag behöver och har
överseende med mitt oförstånd.
Förlåter mina erkända misstag och läker
mitt förkrossade hjärta. För mina osedda
synder, öppnar Han mina ögon.
Min Gud älskar sanningen. Verkligheten
är ibland oskön, men trots allt, liksom
Han, äkta och sann.
Min Gud ber änglarna sjunga och
vaka över mig.
Han förlöser mina instängda tårar,
tvår mig från bitterhet och återger mig
till livet.
Min Gud lockar och ber mig våga leva.
Han älskar och vill ha hela mig,
med fel och brister, i öppen sanning.
Allt vill Han ge, om jag vill.
Britt Gustavsson
15 oktober 2007
äntligen har jag lyft
min spännvidd har ökat
jag är en albatross
med överlägsen höjd
över
förtretlighetens ojämnheter
jag lever nog
i evigheter
Lennart
14 oktober 2007
Jesus, Du talade...
Ohörbar men stark
var din stämma.
Du fanns osynlig,
inom, omkring mig.
Hjärtat lyssnade
visste vad Du ville.
Som en vindfläkt
rörde Du min kind.
Du talade om kärlek
oändligt stor.
Den kärleken är Du.
Mitt hjärta jublade
av salig fröjd.
Emilie
13 oktober 2007
tro inte
att längtan försvinner
när åren gått
och din tid är sen i livet
tro inte
att kärleken dör
när livets slut
kan närmre anas
tro inte
att hoppet sjunker
när rynkorna djupnar
och orken blir svag
tro på
att i varje ålder
finns längtan och hopp
finns kärlek drömmar
nyfikenhet
en aldrig sinande
ström
så länge du öppnar
ditt sinne
Ulla
12 oktober 2007
man löper
sin sträcka
utan att veta dess längd
när man passerar
mållinjen
är visserligen
loppet över
men det får man
mänskligen
aldrig veta
ingen kan fortsätta
samma lopp som mitt
det är inte frågan om stafett
loppet kan aldrig upprepas
Gud vet dess början
och slut
den som förlitar sig
på Herren
får segerkransen
i det himmelska målområdet
Jesus jag ber om en
vätskekontroll
mina ben är trötta
Lennart
11 oktober 2007
Koncentrationsproblem
Tankarna
har inte styrfart,
de glider ofta in
i bisatsernas
och parentesernas lugnvatten.
Därinne glömmer de
vart de egentligen skulle.
Sten V. Brandberg
10 oktober 2007
Sådan Är min Gud!
Andens sanna Ord, tänjer sig ur
mörkret
i gränslösa vidder mot ljuset,
för att knoppande ord
ska blomstra.
Vadande över alla gränser, sträcker sig
Storspoven, spelande sin flöjt,
med ödmjukhetens mod
och milda styrka
i skapande lek, till
livets mening.
Kärlekens frid och saliga fullhet tröstar,
och välsignar vår jord.
Leder och är oss nära
i evighetens existens.
Helighetens ljus, över kaos till frihetens land,
har stämt möte med mig
i oinskränkt kärlek,
med öppen
smaragdsmyckad
famn.
Kärleksfyllda, rusar skratt och glädje
ifrån oss sekund för sekund till mitten,
där livets källa flyter.
Britt Gustavsson
9 oktober 2007
Guds kärlekshänder
I den tyngsta
dagens mörker
finns ett ljus
från morgondagen
I den längsta
nattens ångest
finns en sång
om livets glädje
I den svåra
stundens plåga
finns en gud
med kärlekshänder
I det grymma
korsets närhet
finns en värld
av hopp och framtid
Arne H Lindgren
ur "Kom nära, Gud" (1984)
8 oktober 2007
Höst
Björkarnas fina linjer penslas
fram.
Granarna mumlar i bakgrunden.
Gräsmattan sjunker stilla
under tyngden av ljusgula löv.
Diset hänger på vacklande staket,
kråkorna förflyttar sig ryckvis
längre in i november.
Hästen, ensam bland fåren,
samlar hela landskapets vemod
i sina varma näsborrar.
Ylva Eggehorn
(ur "Hjärtats knytnävsslag" 1980)
7 oktober 2007
Vid nattruta
Svagt blå, luddig
sky gick i månen -
splittrad safir i silver.
Nattvind blåste,
vatten blänkte.
Mänska vid fönster
stundfrälst från oro
vilade sinnet
i ljusets flod
Sten Hagliden
ur "Kvällsordat" 1976
6 oktober 2007
Speglingssången
Inre styrka tänder stubinen
till skatten
i underlandet.
Trollbunden sitter publiken i
uppenbarelsens lyckokvarn
och applåderar.
Ur spegelskärvor strömmar
gryningsvingarnas färger.
Ger smaken av ametist
till amnesti.
Britt Gustavsson
5 oktober 2007
Morgon
Inte obeskrivligt
utan på ett ofta beskrivet sätt
kommer solen klivande som en galande tupp över havet
och väcker de grekiska öarna.
Werner Aspenström
ur "Tidigt en morgon sent på
jorden" (dikter 1976-1980)
4 oktober 2007
Dagens sång
Gryningen nynnar stilla.
Dimman lättar och vyssas bort.
Nuet i framtiden.
Tystnaden är friskt påtaglig.
Skogen vaknar sakta till liv.
Levande i nuet.
Sången om sprudlande liv och
problem som vänds till lycka.
Väntar i framtiden.
Rastlöst slösande med tid.
I morgon eller kanske snart
ligger i framtiden.
Framtiden är Idag!!
Britt Gustavsson
3 oktober 2007
se ljuset
se ljuset
ljuset från korset
från dess mörka stam
se hur det strålar ut
se ljuset
det sprider sig
det lyser och leder
känn dess helande kraft
se ljuset
dess heliga sken
visa oss vägen hem
så som Jesus har sagt
Emelie
2 oktober 2007
Mjuka
kärleksord
Låt ditt hjärta förvandlas
Pärlan i åkern kan hittas
Pärlan som är ditt hjärtas ljus
Låt din mun tala kärleksord
Mjuka att höra.
Låt ögonen se med glädje på livet
Öronen höra- mjuka ord.
Låt ditt hjärta förvandlas
/Maria
1 oktober 2007
Ljussymfonin
Ror med Segergatans åror, till minnenas
manege.
Solklart i den mänskliga natten,
skingras töcknet och öppnar framtiden.
Den runda lampan vägleder och uppenbarar
missanpassad och gemen figur.
Trollen imploderar i sin innersta ö.
Radioaktivitet byts ut mot mjölk.
I villande skogen vandrar jag tyst,
bland idel trädparti och grekiska rötter.
Handen rör vid bladen på grenarna
med skälvande fingertoppar och jag andas.
Trampar ner mossan på vickande fot.
En glänta!
Stannar upp! Är och ser i framtidens hus?
Står alldeles still och känner mig för.
Känslan är god, så jag gläntar på dess dörr.
Jag ser det ingen skådat förut.
Känslor som anats brer ut sig komplett.
Tankar jag tänkt visar upp sitt porträtt.
Vildvinsbusken dryper av vin.
Blandar med vatten och tar mig en klunk.
Glastårar regnar mot markens mjuka matta.
Lägger sig still och ger solen återsken.
Prismorna bryter ljuset till regnbågskaskader.
En gren sträcker sig mot mig.
Fattar min hand och visar mig vägen.
Tystnaden ljuder i öronbedövande symfoni.
Sluter ögonen. Behöver inga vittnen längre.
Allt jag drömt, allt jag trott och allt jag önskat,
har burit frukt.
Britt Gustavsson