jag har ingen förklaring till
varför livet är som det är
men
det liknar ganska mycket
den topografi
som naturen bjuder
ömsom upp o ömsom ner
ömsom slingrigt
ömsom rakt
man hittar en del svamp
en del lingon o hjortron
och fröjdar sig
åt stillsamt brusande bäckar
ser på gamla uråldriga stammar
som ännu står raka
fast deras liv har flytt
man gläds över starka broar som bär
över djupen och strömmarna
och känner sig säker under fötterna
när marken bjuder sin trygghet
vad jag helst vill
är att leva i naturens mitt
och i dess gyllene snitt
ska min ande vara lugn o trygg
och åsens rygg
ska löpa framför mina ögon
som en säkerhetslinje
att lita på
jag känner att livets samlade styrka
ligger i berg o kärr och vinande vindar
att inget kan hindra den puls som
är övertygad
att slå sina jämna slag
/om än orytmiskt/