| "Min
vän! Det finns bara svart och vitt. Och Gud är alltid
villig att förlåta och rena dig från all synd, så att
du blir vitare än snö - ja, just det! Vitare än snö!
Men han kompromissar inte. Ja ska vara ja och nej nej.
Kristus tar dina synder på sig och du blir frihalsad,
går fri. Bara du överlämnar dig helt. Böj dig ned vid
hans fötter! Bekänn din synd! Ta emot hans läkedom!
Jesus har sagt: Den som kommer till mig, den ska jag
sannerligen inte kasta ut. Vilket löfte! Kom idag! Just
nu!" Vem kunde stå emot denna suggestivt varvade förkunnelse? Det var ju en varning för en evighet i brinnande helvete - inbjudan till ett nådens dukade bord och löften om evig lycka... Ja, visst fanns det de som kunde motstå. Som genomskådade det de trodde var en bluff. Som trodde sig vara starka. Men de svaga föll. Och de var många. Neuroserna packades i lilla salen och bönerna steg mot det limfärgade taket med de många sprickorna. Jag och många av mina juniorkamrater föll som träffade käglor. Föreställningen borde ha varit barnförbjuden. Jag låg på knä bredvid mamma och pappa och tårarna rann utför mina kinder. Hela mitt jag var i upplösning. Alla tioöringar jag snattat... Droppvis klingade mynten ner i en hög framför min syn. Alla kokosbullar jag lurat trasiga gottautomater på - alla gånger jag sagt "Fy sjutton!"... Men mest tjatade inom mig hur jag lekt med min lilla mjuka gosspenis och känt en viss lust. En gång hade mamma smällt mig över handen, när hon såg mig helt oskyldigt rulla huden. Det var bara en sysselsättning vilken som helst, men den gången förstod jag att det var synd. För allt detta spände sig kroppen i båge, ångest fjädrade ut den, skräcken vidgade huvudet inifrån. Jag darrade och inbillade mig att min själ var en av de allra sotigaste den kvällen i lilla salen. Pappa kom i trance. Han skakade så att skospetsarna trummade mot golvet, och det bubblade underliga ljud och främmande ord ur hans mun. Han började ropa till Gud och ackompanjerades av "Amen" och "Halleluja" från de knäböjande runt omkring. Mamma rörde stilla vid mig och viskade: "Ska du inte försöka bedja du också?" Något tryckte på inifrån och hennes uppmaning blev utlösande. Jag bad, först halvhögt. Men allt mummel omkring mig avstannade, när man fann att den lille gossen bad. Man lyssnade spänt och tillfogade ett jublande "Halleluja!", när de tyckte att jag slog an rätt strängar. Så började jag gråta. Det tyddes som syndabekännelse och jag blev efteråt omfamnad och klappad. "Välkommen in i Guds församling!" Esloff kom fram till mig, la en hand på mitt huvud och sa med lågmäld, men intensiv röst: "Du ska bli ett verktyg i Herrens hand! En förkunnare. Vem vet - kanske blir du missionär. Gud välsigne dig, pojke!" Riksvangelistens röst hade en sån övertygelse i sig, att jag blev på en gång oroad och glad. |