Med åren lär man sig

Ja, det är vad man tror, men i själva verket blir man varken vuxen, färdiglärd eller klar över livets gåtor. De är så många och en människa är så liten och obetydlig i sammanhanget. Ändå lär man sig att låta sig själv vara centrum i sitt eget liv och förse det med kunskaper och tankar, känslor och intryck, som gett mer o mer insikt.

Alla har vi olika utgångslägen /olika miljöer, uppfostran, socialt liv och talanger/. Det skiljer mellan oss alla och kommer alltid att göra. Det finns dock något som alla kan vara överens om: att göra sitt liv så bra som möjligt . och inte slarva bort sin identitet, inte lämna ut sin integritet, inte vara rädd för att vara den man är.

Något som fascinerade mig under mina första medvetna uppväxtår var söndagsskolans planscher, bilder, berättelser och idoliserande av Jesus, mannen som föddes i Betlehem i Judéen och som kom att, som det förutspåtts i Jesaja profetia, bli den som betraktades som Messias, den som skulle komma och vara Guds son. Redan tidigt förstod jag att detta var berättelser som hade ett ursprung, en urkund och en betydelse för alla människor. Jag var fascinerad av alla berättelser ur Bibelns: Nya Testamentet om Jesus, hans liv och gärningar, hans ord och predikan, hans enligt många vittnen utförda under och hur hans trogna lärjungar hela tiden följde honom som den Mästare /rabbi/ han mer o mer blev för dem och de botade, och hur en beundrande skara följde honom på mera respektfullt avstånd. Alltid vakna i sin uppmärksamhet för att se och höra denne märklige man och uppleva allt märkligare oförklarliga gudomliga händelser.

Allt efter som livet gått har denna barndomens prägling tagit sig uttryck, dels i en absolut ständig dygnsbön till Gud, dels till en svår o jobbig tid i vaket tillstånd, när det gällt att undvika frestelser och fall. Detta att ha och få kännedom om sin egen position gentemot Jesu vilja är något oerhört svårt om man spänner sig, anstränger sig, tar i och försöker gång efter annan att förbättra sitt andliga liv. Vad jag lärt mig är, men ganska sent, att slappna av, ta in Jesus i mig och känna vad som är rätt och fel - att bedöma om jag som man/människa är älskad av Gud eller ej. Om jag har den känslighet och den mottagning som behövs för att få kallas Jesu lärjunge.

Mannen Jesus - javisst, hans liv på jorden - om än kort - är det mest betydande i historien och jag har allt sen jag blev vuxen fått vara Hans och känna Hans gokänslor, Hans motstånd och Hans mening. Jag har i många år sjungit som sångarevangelist om Jesus och de sånger som i sammanhanget uppskattas av lyssnare. Jag har haft sångpredikningar och kyrkoprogram där jag satt andra i verksamhet och fått ihop omväxlande program under valda teman. Men ändå - vad är att leva för Jesus? Ibland känner jag det som att jag gjort mig själv för stor och Jesus kommit i andra hand. Ibland har jag känt att Jesus agerat genom mig och jag fått vara människor till hjälp.

Mannen Jesus - han som bara kan riktigt kännas igen som den Messias han var, kunde kallas Guds son och vara helt intagen av Gud, som på det viset steg ned till människorna i ett för andligheten kritiskt läge. Jag känner det som om Jesus igen vill besöka oss och inte minst i Norden. Om Han gör det anonymt och "osedd" så sker det dock inte ogjort eller omärkligt. Han kan än idag ge läkedom, frälsning och balsam för de lidande. Så upplever jag honom

forts följer. Klicka!

Index