poeten/andeoliv
Ju tyngre höstmörker, desto grällare och lyskraftigare blev de artificiella ljusen. Reklamneonen darrade som kulörta orgasmer.
Brungrå blöta löv sjokade sig i rännstenarna.
Tiden trampade sin dygnscykel medan landskapet stod stilla som en kuliss.
Livscirkeln var trång - som en råttas fosterhölje. Cellskräcken bände i mina pupiller.
Själen vägde lätt. Som en torr tvättsvamp på en fet yta.
Spelmannen knäppte ensammelodier. Med slutna ögonlock och kolsyra i blodet.
Därinne viskade hon. Hon med det fladdrande håret och de daggfriska läpparna.
Knäpp med fingrarna:
ensam med sin luta
sitter en speleman
leker över strängarna
skickar över ängarna
sin längtan
plockar tonerna
ur daggigt gräs
som pärlor av ett morgonvin
droppande solstrålar
vita kårar
av vind som drar förbi
vinden drar över ängarna
blåser i lutans bröst
spelar under nattens råglas
fukt i ögonvrån
vindens kittlande penselhår
dansande solmorgon
runt spelmanslutan
dagen stelnar
efter nattens korsdrag
och spelmannen
skjuter den gröna ängen
framför sig
med blygsel under fötterna
Författaren ropar trilskt genom en sprängd hatt: Refusera mig! Kasta mig på soptippen! Stanken är mig inte främmande. Kom inte nära själva mig. Min odör kan bli dig för mycket.
På ett underligt sätt kände jag en sorts patologisk trivsel med att vara underlägsen och mörk i sinnet.
Sömnen var orolig. Jag skrek ibland och hörde min röst som en babyröst. Jag såg mors ansikte som på en stumfilm. Det ringlade ut textremsor ur hennes mun. Ömsom var hon vit som alabaster, ömsom grå som filten jag byggde en hydda med i min säng.
Plötsligt såg jag henne vada och visste att det var i salt barnagråt. På en torrlagd fläck i närheten satt far på en stol och följde raderna i en homeopatbok med sitt förstoringsglas. På ett bord framför honom stod ordnade rader med pillerflaskor, tinkturer och salvburkar. För att komma högre upp över det jordiska hade han lagt en tjock bibel under stjärten.
Mitt inre var osorterat den här tiden, fastän munnen talade disciplinerat. Depressioner slår inga frivolter.
Efter en snabb undersökning konstaterade en läkare att jag var psykiskt överansträngd. Ett utstrålningsfenomen. Ett slags irradiation. Jag var inte sjukare än att jag förstod vad det innebar. Jag hade märkt hur svårt jag hade för att avsluta tankar. Löste ekvationer halvvägs, visste saker till hälften...
Doktorn ansåg att det måste bli vila från hårdläsning ett tag. Inom mig hörde jag ett torrt, bittert skratt; man kan ju inte vila från något man aldrig gör. Jag tog ändå tacksamt emot hans intyg och gick till rektorn med det för att utverka ett par veckors vila. Men han underkände intyget, eftersom det inte var skrivet av skolläkaren.
Det innebar att jag måste vara med i en avgörande betygsskrivning i matematik nästa dag.
Det kunde bara gå på ett sätt. Jag klarade ingenting.
I min förtvivlan gick jag till lektorn i matematik och förklarade hur det låg till.
- Efterrationaliseringar, sa han och vinkade avvärjande.
Jag visade intyget och framhöll att jag varit hos rektor dagen innan.
Det skulle bli underkänt och jag fick tentera när sommaren var över. Tentamen gällde, betonade lektorn, ett godkänt. Högra betyg än B kunde det inte bli tal om hur bra tentamen än gick.
Sommaren lade saker och ting tillrätta. Nervtrådarna började kunna umgås och det logiska tänkandet infann sig. Depressionen släppte.
Fram emot jul, efter en skön sommar och en termin präglad av ambition, hade alla depressiva blaster multnat i en komposthög av kött och hö. Och självkänslans aggresiva bränsle hade påskyndat processen.
Jag for till föräldrahemmet med sköna känslor.
En doftblandning av julgran och pepparkakor mötte mig. Famnar öppnades och jag smågrät en smula, medan mina synder halkade ner till vristerna som kalsonger utan resår.
Julevangeliet.
I missionshuset, som nu var mitt föräldrahem, stod en tramporgel på estraden, och min far, numera vaktmästare, hade ställt in en ståtlig gran. Jag spelade och sjöng Adàms Julsång som träning för julottan. Då skulle andäktigt lyssnande bondfamiljer fylla kyrkan, och i fönstren och på estradräcket skulle brinna levande ljus i stakar, tillverkade i juniorslöjden.
När jag i januari återvände till studiestaden, hade jag fått levande ljus insatta i mig och jag rörde mig långsamt för att inte lågan skulle slockna...