Jo det skulle bli symöte hos tant Ottilia. Och vi barn skulle följa med. Bästa kläderna skulle på. Mamma vattenkammade mitt hår och gjorde benan spikrak.
Egentligen var dessa symöten rena kalasen för oss barn, så de var efterlängtade. De många kakorna, tårtan, frukten, och så för att alla tanter jämt var så snälla mot oss.
Tant Ottilia hade ett slags puzzelspel, som vi tre barn tyckte om att leka med.
Därför var det ingen undanflykt, när jag, precis som den där gången när det var bråttom till kyrkan, måste meddela mamma att jag hade mask. Det inträffade ganska ofta, och gärna när det var som mest olämpligt.
Jag kände de typiska stickningarna i stjärten. Klådan var vidrig.
Mamma tittade på klockan och suckade otåligt. Hon sa till mig att knäppa upp byxorna och dra dem av mig. Sen fick jag, som så många gånger förr, lägga mig på mage över hennes knän, medan hon med ett toalettpapper i handen väntade på att masken snällt skulle promenera ut i öpningen. Hon drog isär klinkorna. Av det våldsamma kliandet att döma var en hel maskparad på väg.
Till slut knep hon uslingen och spolade ner den i toalettskålen, tvättade händerna och uppmanade mig irriterat att skynda på med kläderna. Sen måste jag kammas om igen, för håret stod på ända.
Äntligen var vi så färdiga och stegade iväg de få stegen till tant Ottilias bostad, en liten kaffedoftande våning på två rum och kök. Hennes man Calle stod i bakgrunden med ett stort leende och pigga ögon, medan munnen malde som en skiva med hoppande pickup:
"Välkomna! Välkomna! Välkomna! Välkomna!"
Tant Ottilia var lite mer nyanserad:
Välkomna och var så goda och stig på. Vad roligt att ni ville komma..."
Finrummet var fullt av snattrande tanter med stickningar, virknålar, synålar och saxar i högsta hugg. Det skulle bli vantar, strumpor, halsdukar, sängöverkast, bonader och trasmattor.
Men en gammal tant, fru Oskarsson, hade inga verktyg med sig. Men hon underhöll med en välsmord skvallermaskin. Hon sa, att hon såg så dåligt att hon inte kunde sy. Men hon hade tydligen bra hörsel och gott, eller fantasifullt, minne. Det hon hört förde hon vidare med stor entusiasm, okänslig för om hon eventuellt skulle skada någon med sitt prat.
Pastor Nederström var där, med bibel och högläsningsbok. Han var en from man med en välgörande humor, och han var på intet sätt världsfrånvänd. Han var mycket omtyckt, även utanför församlingskretsen. Han såg ut att trivas på såna här tillställningar.
Efter kaffet skulle vi barn underhålla med sång. Det var en stående programpunkt. Man smickrade mamma med att det var en sån fröjd att höra oss. Repertoaren var liten, men alltid användbar och hade komponerats efter de vuxnas önskemål.
Jag var blyg på den tiden, men jag tyckte om att sjunga och var inte oberörd av beröm.
Men mamma njöt säkert mest. Det gick inte att ta miste på hennes stolthet.
Som tre stela pinnar stod jag och mina systrar bredvid varandra i tripp trapp trull och sjöng Tryggare kan ingen vara, Jesus älskar alla barnen och sen tillsammans med de vuxna Blott en dag ett ögonblick i sänder...
Det var inte brukligt att man klappade händer i kyrkan, men i de sammanhangen gjorde man det. Barn kan vända upp och ner på begrepp och principer.
Vi fick var sin banan och mamma sa till oss att gå ut i köket och leka med tant Ottilias puzzelspel. Ett fat med stora härliga pepparkakor sattes fram på bordet. Vi fick äta så mycket vi ville och orkade.
Så småningom tröttnade vi på bildbitarna, la ner dem i kartongen och gick in i salen, som man kallade vardagsrummet på den tiden. I närheten av mamma fanns lediga stolar.
Jag lyssnade till samtalen, som fördes gruppvis och kors och tvärs genom rummet med blandade ämnen. Viskningar, hetsigt gälla röster, skratt och plötsliga utrop beskrev sina ljuddiagram. Stundtals var stämningen riktigt laddad, stundtals avspänd och lugn. Kaffedoften låg tung över oss alla.
"Jag hörde att Mattson hamnat på sjukstugan. Är det allvarligt tro? Det var kanske hjärtat igen - ja, se jag har ju alltid sagt att den mannen har för stor arbetsbörda..."
"...men då sa jag till dom som de va att det var inte gudeligt att spöka ut sig så, när dom skulle stå framför folk och sjunga evangelium sa jag, det gjorde jag, och det står jag för, joo då. Ungdomen ska hållas efter, det ska den. Världen ser nog illa ut ändå... Jag ber så innerligt till Gud att vi i Sverige ska slippa kriget och hemskheterna, ja det gör jag... Det var fina kakor du Ottilia, dom där nötkakorna måste jag få skriva av receptet på..."
"...Jaså du - ja, jag brukar vattna mina lite mindre, jag tror inte dom ska ha så mycket vatten, det är känsligt med blommor, dom är som människor brukar jag säga. Då skrattar maken min, han tycker att jag är barnslig, men blommorna dom växer i alla fall...jo, jag har nog skott så det räcker åt dig också om du vill ha, det är många som har fått. Från det ena till det andra, har du hört att Svenssons ska skiljas? Ja, jag vet inte säkert, men som dom bråkar, jag bor ju granne med dom så jag vet och i natt var det väsen igen och den spriten den spriten...och han var borta en hel månad, i april tror jag det var, på alkoholistanstalt, jag vet ju inte men man hör ju vad folk säger och det skulle inte förvåna mig...ett sånt liv en del för...vi kan inte sova, min Thure och jag..."
Som snatterpinnar.
Skvaller. Undringar. Illvilja. Dom. Och lite grand omsorg.
En och annan bönesuck.
Men det var inte själva stämningen jag fäste mig mest vid. Den hade jag upplevt så många gånger, så den var jag van vid, utan det var skvallret som gjorde mig mer och mer kritisk, redan då vid så unga år. Jag minns att jag en gång i ett liknande sammanhang kom att tänka på en sittringslek: Denna ringen den skall vandra från den ena till den andra, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå... Just så. Allt skulle stötas, blötas och skickas vidare.
Människor utanför församlingen drogs generellt över en kam och fick en ogudaktighetsstämpel på sig. Det var väl inte så farligt med dem som tillhörde andra samfund, men de var i alla fall sämre än missionsförbundare. Och de svarta fåren inom församlingen skulle sönderpratas. Ingen tycktes tänka på, att man med fördömande ord fällde dem som sviktade i tron och gav dem en extra skjuts utför. Man sa saker i förtroende - det betydde som regel att det gick snörrätt vidare: som ett indianrop runt offret vid pålen. Snart kom den broderade sanningen fram till den det gällde.
Om Gud gör skillnad på synd och synd, så borde skvaller och förtal stå överst på listan.
"Har du hört att Signe är med barn? Hanna talade om det för mig i förtroende, men det gör väl ingenting om jag säger det, det kommer ju ut ändå..."
"Men dom är ju inte gifta!!"
"Snälla du, inte ens förlovade. Det är en katastrof för församlingen. Vi får dåligt rykte allihop på det här viset. Jag undrar om pastor Nederström vet någonting, man skulle nog tala om det för honom..."
"Det kan väl inte bli tal om något annat än uteslutning. Det sägs att Signe egentligen inte alls är förtjust i den där, vad var det han hette nu, Svante Nilsson var det väl, och att hon för egen del aldrig tänkt sig något äktenskap. Men nu måste hon väl i alla fall."
"Men det är väl deras egen sak att tala med Nederström?! Det är inte vårt bekymmer..."
"De vågar inte...inte vårt bekymmer? Det är just vad det är - vad ska världens folk tro om oss i kyrkan?"
"Det skulle vara för att hjälpa dem då..."
Orden, rösterna, tonfallen. Jag fick kväljningar.
De sura blickarna. De strama läpparna. Atmosfären.
Pastor Nederström satte sig på en stol mitt i rummet, på ett bakvänt sätt med stolsryggen mot bröstet. Han harklade sig till tystnad.
Rösterna tystnade. Lösgommarna slutade klappra. Nu skulle man lyssna på sin herde. Några såg riktigt fromma ut. Här och där glimtade mjuka leenden, och dem minns jag särskilt väl, eftersom de nästan verkade malplacerade.
Först nu kom virknålar och stickor riktigt igång. Tyst och effektivt. Mamma klippte trasor och saxen gnisslade. Bredvid henne satt gamla fru Sjöström i gungstolen och vaggade. Det gnirkade rytmiskt.
"Jag tänkte läsa lite ur den här boken "Guds frontkämpar". Det är sanna berättelser om våra originella och benhårda evangelister inom väckelsearbetet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Jag ska börja med gudsmannen Carl Andersson, som från början var en hårdför krögare, men fick frälsning."
Och så läste han fängslande den salvelsefulla berättelsen, som visst inte saknade poänger. Men jag förstod dem inte då. Jag har själv läst berättelserna senare. På själva julaftonen lurade Carl Andersson sina kunder på sprit. Han hade under natten haft en lång och intensiv själskamp och det slutade med att han hällde ut all spriten i landsvägsdiket. Han blev resepredikant och bjöd folk att dricka av livets vatten i stället.
När pastor Nederström läst färdigt fladdrade näsdukarna över ansiktena. Man torkade och trumpetade, och pastorn själv var så lättrörd att han deltog i tåreceremonien. Jag minns att det droppade från hans stora mörkröda näsa. Han hade förfrusit den en gång, så det var ingen spritnäsa...
"Låt oss nu alla gemensamt sjunga sången "Var jag går i skogar berg och dalar", det är nummer 361 i Sånger och psalmer. Och ni små barn - och så vände han sig till mig och mina systrar - sjung med! Ni sjunger så vackert!"
Sångböckerna halades fram, glasögon sattes på, det frasade när blad vändes. Några satt raka utan psalmbok, de som kunde sången utantill.
Tant Ottilias gamla orgel blåste utan ton på en del tangenter, men melodien skymtade hjälpligt. Pastor Nederström trampade, spelade och sjöng med sin djupa basröst.
Man tackade och tog i hand. Ottilia stod varm och rödkindad och tyckte:
"Ingen orsak, det var så roligt."
Oss barn klappade hon på huvudet och så sa hon att hon tyckte det var särskilt roligt med oss...
"Det är så vackert när ni sjunger, små barn. Det är en gudagåva ni har fått, ni kan skatta er lyckliga. Själv kan jag bara kraxa, så det så." Och så skrattade hon. Hon menade nog inte riktigt vad hon sa.
Alla tanter instämde i att det var underbart att höra Freyds barn sjunga.
"Som tre små änglar," hycklade fru Andersson med en inställsam huvudvridning åt mammas håll.
Vi gick hem. Mamma trallade på vägen. Hon verkade mycket nöjd med tillvaron.
Ett barndomsminne - Lennart