"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara..."
Att känna trygghet är
människolivets största och mest efterfrågade tillgång.
Ingenting är mera eftersträvansvärt för den oroliga,
nervösa, vilsna, stressade människan - och ingenting är
svårare att av egen kraft eller vilja uppnå. Hon kanske söker
och läser och undrar, men oroas alltmera och utvecklar snarare
en neuros än ett lugnare sinne. Varför? Kanske för att hon
inte tror på att trygghet är annat än god ekonomi, bra
arbetsmiljö och ett friktionsfritt familjeliv; det betyder
mycket, men det som styrker och stärker själen i balans och
välmående är en trygghet som finns i den andliga överbyggnad
som finns för varje människa.
Trygghet är inte en medfödd egenskap; men man kan vara
harmonisk och lugn på ytan och inför andra, en viss ansträngd
attityd, vilket så småningom medför spänningar. Tryggheten
behöver grundas på något bättre och hållfastare.
Man möter problem och kriser av olika slag. Harmonin kan
försvinna snabbt, traumatiskt eller nedslående; depression
eller nedstämdhet sätter in och lugnet är som bortblåst -
känslan av att något hemskt ska hända tvingar sig in i
tankeflödet. Har man då inte vare sig samtals- och
umgängesvänner med tryggt inflytande eller valt bort att
"följa Jesus" är det svårare än annars. Händer
stora katastrofer, som t ex när Estonia sjönk, finns det
krishjälp och kyrkan gör stora insatser, i synnerhet med
personlig hjälp och lyssnande och empatisk medverkan.
Noveller och berättelser från verkliga livet kan bekräfta
dessa känslor. Likaså artiklar i tidningar och insändare till
läkares, familjerådgivares och advokaters frågespalter.
Jourhavande människa gör punktinsatser. Vänner behövs, nära
och tillförlitliga vänner som kan känna med, vara bollplank
och stöd. Präster, diakoner, pastorer behövs.
Man kan gå i samtalsterapi med olika bakgrund - psykologiskt
allmänproffsig eller kristet orienterad bakgrund och plattform.
Hos en vän, en terapeut eller präst kan man hitta vad man
behöver i samtalsform och känna att pusselbitarna lägger sig
tillrätta inom en. Krisen kan övergå till positivt tänkande,
studier eller i bästa fall bön.
Bönen är den källa ur vilken man kan ösa livets vatten, få
svar i sina känslor och tillrättaläggelse i sitt
tankemönster, få hjälp att leva vidare i den riktning man
börjat, men med andra förtecken på vissa punkter. Bön
tillsammans med avspänning, meditation och mental stillhet kan
lösa knutar, göra en gladare och mera öppen för gudsandens
milda och kraftfulla arbete. Gudsanden kan aldrig göra något
utan att människan själv släpper till - och vill. Han finns
där från början men behöver upptäckas. Man måste bli bekant
med Hans toner, känslogivningar och ord. Öppna sig inför Honom
och bli medveten om sina egna misslyckanden. Han ger oss
trygghet, förlåter oss våra felsteg, men det är inget som
sker i ett nu. Det är med denna procedur som med annat som har
med varje människa att göra; det tar sin tid - vi är alla
olika.
Att möta Gud i tro och tillit, bekänna sig till Honom är enda
möjligheten att få hela sin människa trygg. Han är från
början till slut vår Fader och känner våra bekymmer. Han har
sett och ser vårt liv. Vi behöver inga långa böner, vi
behöver vända blicken till Honom och Hans ansiktes ljus lyser
mot oss när vi ser på Honom. Kärleken kommer, växer och blir
till total trygghet för själ och ande. Det är vad som behövs
också för det kroppsliga lugnet - känsligheten hos oss
förändras inte - vi kan bättre bära allt inom oss.
Generna förvandlas inte, förvandlingen kommer inifrån och du
får en hemlighet ihop med Jesus - ni älskar varandra.
Det är trygghet. Då är resan över bron mellan rastlöshet och
harmoni och mellan jord och himmel en skön och trygg resa.