/leva
är att lita på någonting
räcker det med materien
om inte den håller
kan man lita på
att man blir väl omhändertagen/
på brokrönet
förlorar jag
blicken för landskapet
dimman kniper sin
våta tång över luftrören
och synen förvirras
av vit rök
jag vet inte längre
trygga nästet
himlafästet
mistlurar
ropar hest
och nervöst
någonstans finns det
alldeles tydligt
en balanshållare
i suddigheten
bilen rullar
självsäkert över broskarvarna
jag sitter ju i en bil
*
undrar
om landet jag längtar
är
ett steg ut
i dimman